BENVÄLLA be3n~väl2a, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(benväll Salander. benvall-, se ssgn)
Etymologi
[efter t. beinwell(en) (se Grassmann D. pflanzennamen 165 (1870) o. Pritzel o. Jessen Die deutschen volksnamen der pflanzen 393 (1882)); jfr sv. dial. benvälla (Rietz 829); namnet afser den växten tillskrifna förmågan att läka benskador (jfr de gr. o. mlat. namnen σύμφυτον, consolida o. solidago); med afs. på senare sammansättningsleden jfr VALLÖRT, VÄLLÖRT]
(numera mindre br.) växten Symphytum officinale Lin., vallört, vällört; jfr GRO-ÖRT,SÅR-LÄKA.Lex. Linc.(1640, under consolida). En Trägårdz-Mästare på Landet (måste) uti Trägården hafva Läkedomar til Hands för Folk och Creatur, som äro efterföljande: Angelica, Mäster-ört, .. Benväll. Salander Gårdsf. 152(1727). Normalfört. öfv. sv. växtn. 49 (1894). jfr Fries Ordb.(c. 1870). — särsk. om roten. (Roten till Symphytum officinale kallas) Sligerot, Benvälla, .. Svartrot, Fetrot. Wahlenberg Fl. sv. 122(1824, 1831).
Ssg: BENVÄLLS-ROT30~2. (-valls- H. Hederström) [jfr sv. dial. benvällsrot om hela växten (Rietz 829)] Lededrag (hos nötboskap botas) med Benvallsrot (Symphiti radix) kokt och påbunden. H. Hederström i VetAH 18: 288(1755).
