SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1905  
BESK bes4k, äfv. (i sht i Sveal.) BÄSK bäs4k (bäsk Weste (ss. uppslagsform äfv. besk med hänvisning till bäsk), bä´ssk Almqvist; bessk o. bässk Dalin; jfr Rydqvist SSL 2: 384 (1857), 4: 41 (1868)), adj. -are; n. o. adv. -t -s4kt, hvard. stundom -s4t.
Ordformer
(besk O. Petri 1 Post. 25 b (1528) osv. beesk Jak. 3: 11 (NT 1526), Lex. Linc. (1640; under amara dulcis; i ssg). betsk Lex. Linc. (1640; under gustatus), Ihre Gl. (1769; jämte besk), Fryxell Ber. 10: 285 (1842) m. fl. bäsk Palma Him. apot. V a (1610), Wirsén i PT 1902, nr 188 A, s. 3, m. fl. bätsk Lælius Res. 1: 182 (1588, 1595), Hof Dial. vestrog. 89 (1772) m. fl.; jfr BESKA, sbst. bäx(er) Sparman Sund. sp. 393 (1642: bäxt), Lucidor Hel. V 4 b (1672: bäxer))
Etymologi
[fsv. besker, beesker, beysker, bäsker, bäzsker, i n. äfv. best, beest, beezst, betzst (Medelt. bibelarb. 1: 321), beyst, bext, bäxt, motsv. d. besk, nor. beisk, isl. beiskr, ett bl. i nord. spr. förek. ord, medelst suffixet -sk (l. möjl. -k) bildadt af den stam som föreligger i got. baitrs (sannol. äfv. i lat. foedus, vederstygglig) samt, i andra afljudsstadier, i BITA o. BITTER. Vokalen -ä- är ljudlagsenligt utvecklad ur urnord. -æi- i enstafviga former, -e- i tvåstafviga. Stafningen -ee- tyder på lång vokal, som ännu finnes i vissa dial. Formerna med -t- torde (liksom i lätska, vätska i st. f. LÄSKA, VÄSKA, fsv. gretzsker, hwitzskan jämte gresker, hviskan, o. d.) bero på felaktig associering med ord i hvilka sk, företrädesvis i mindre vårdadt spr., utvecklats ur tsk l. dsk (t. ex. nisk, väska i st. f. NIDSK, VÄTSKA, fsv. bräska, gösker jämte brädska, götsker), kanske särsk. med häsk, biform till HÄTSK, med hvilket ord besk i äldre tid ofta sammanställdes (jfr t. ex. språkprofven från Ps. 1536 o. 1695 samt Columbus under 2 a). Formen bäx torde bero på metates af k o. s, uppkommen i n. (jfr Noreen Altschw. gr. 264 (1899)), i hvilken form den ännu är vanl. i dial. i sht i Sveal. o. Finl.; jfr nor. beikst (Aasen). Med afs. på betydelseutvecklingen jämför AMPER, BITTER, HVASS, SKARP samt lat. amarus, gr. πικρός]
1) i eg. bem., om smak, förr äfv. om lukt.
a) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. d., nor. o. isl.] som har den för gentianarot (baggsöta), malört, kina, galla o. d. karakteristiska smaken, särskildt ren hos kinin-, morfin- o. strykninsalter; stundom, i sht förr, ej strängt skildt från BITTER. Icke geffuer keldan vthaff itt hol bådhe sött och beeskt watn? Jak. 3: 11 (NT 1526). Then som icke haffuer smakat thet beska honom smakar thet söta jntet wel. O. Petri 1 Post. 25 b (1528). När näsan är heet, munnen är besk, tungan är torr och stoor. B. Olavi 2 a (1578). Öhl som ey är förmyckit bäxt eller bittert. Sparman Sund. sp. 393 (1642). Malört som är bäxer. Lucidor Hel. V 4 b (1672). Besk som galla. Serenius (1741). När Gulsoten är svår .. smakar (allt) bäskt. Rosenstein Barns sjukd. 290 (1771). Bäska extracter .. kunna .. delas i rent bäska .. och i bittra. Berzelius Kemi 4: 500 (1827). Vara besk i munnen, d. v. s. känna en besk smak i munnen. Dalin (1850). Taga en besk sup. Därs.; jfr BESK, sbst. Bäska bränviner. Leufvenmark Vin. o. spir. 1: 147 (1869). Besk, som har en sammandragande, något bitter, mindre obehaglig smak. Dalin Synon. 37 (1870). Besk eller så kallad osockrad chokolad. AHB 92: 27 (1876). Numera (uppställa) de fleste fysiologer fyra smakarter, nämligen beskt, sött, salt och surt. Öhrvall Stud. ö. smaksinnet 10 (1889). Beska kryddor. Lindgren Läkem. (1891, 1902). Beskt te. Därs. — särsk.
α) i ordspr. När musen (l. råttan) är mätt smakar (l. är) mjölet beskt; jfr: Mwsen mätt, är Miölet beskt. Grubb 534 (1665). Sjuk man smakar allting beskt.
β) [jfr nylat. tinctura amara] i förb. beska droppar, hufvudsakligen i medicinen, i sht folkmedicinen, o. (i sht förr) ss. tillsats till brännvin använd tinktur på beska kryddor ss. gentianarot, malört m. m. För er på sjön en sup / Står tillreds, med beska droppar. Bellman 6: 321 (1787); jfr BESK, sbst. Bäska droppar (malörts eller andra). Hartman Husläk. 259 (1828). Bäska droppar, såsom magstärkande medel, .. (äro) i de flesta fall af stor nytta. Tj.-regl. 1858, 1: 158. (C. H.) Hjärnes Beska droppar. Lindgren Läkem. (1891, 1902).
γ) i bild. Enne skökios .. hals är halare än olia, Men framdeles besk som malört. Ordspr. 5: 4 (Bib. 1541). Bedröfwelsens betska watn. Spegel Pass. 144 (c. 1680). Gudz wredes kalck är bäsk. Dens. Tilsl. par. 89 (1705). Lärdomens rot är bäsk, men frukten söt. E. Sjöberg S. dikt. 216 (1824) [jfr t. die wurzel der gelehrsamkeit ist bitter, aber die früchte sind süss (Wander Sprichwörterlex. 5: 474 (1880), där uttr. uppgifves enl. ä. källa gå tillbaka till ett yttrande af Aristoteles)]. Beskt det brödet smakar, / Man får af andra. Böttiger i SAH 50: 419 (1875). En väldig folktalare, hvilken gaf herrarne beska piller att svälja. Roos Str. 17 (1892).
δ) [jfr fsv. mz gratande beska tara] (†) närmande sig bildl. anv., om tårar: bitter. (Gudh) seer wåra bäske ögna tårar. Palma Him. apot. V a (1610).
b) [jfr lat. amarus, gr. πικρός] (†) om lukt: skarp, frän. Amarus .. swr eller besk lucht. Var. rer. 21 (1538). En tiock och swåra besk röök. Schroderus Liv. 639 (1626; lat. non solum magna vis fumi, sed acrior fœdo quodam nidore).
2) bildl.
a) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. d. o. isl.] (numera knappast br.) bitter l. hård l. svår (mot ngn); svår att hafva att göra med, omedgörlig, barsk, kärf. Wor fiende besk, / är oss så hesk (dvs. hätsk). Ps. 1536, s. 27; jfr: Wår fiende bätsk är oss så hätsk. Ps. 1695, 56: 1. Tÿ är honom (dvs. bäfvern) skoghen bådhe besk och suår, / och vatnet hanss vän så godher. Visb. 1: 180 (c. 1620). Ju beskare E. M:tt sig ansteller och ju mindre E. M:tt synes affectere (dvs. eftersträfva) stillestonded. A. Oxenstierna Skr. 2: 481 (1622). Mitt egit Kön .. vore mäst mig häske och bäske. S. Columbus Vitt. 129 (1669). (Isl.) Beisklundadur .. Bäsk och elak. Verelius Ind. 32 (1681). Hvar och en tvär, betsk, trumpen (ämbetsman). Dalin Arg. 1: 226 (1733, 1754). Din bäska herr far. Jolin Mjölnarfr. 71 (1865).
b) [delvis kanske utgående från a, men i hufvudsak bildl. anv. af 1; jfr fsv. en nunna besk i tungo] amper, skarp; om yttranden, miner o. d. Han fick höra en del beska sanningar. Mannen är genom denna beska mine mindre njutbar för en mängd folk. Törneros Bref 1: 194 (1826). Ma chère mère .. tilltalade henne ganska bäskt för de två garneringarne. Bremer Grann. 1: 46 (1837). Han kunde på ett oförargligt sätt säga de bäskaste sanningar, äfven åt den förnäma verlden. Böttiger 6: 18 (c. 1875). En besk kritik. SD(L) 1897, nr 87, s. 3. (Spencer) säger de styrande en del bäska saker. Wirsén i PT 1902, nr 188 A, s. 3.
c) synnerligen obehaglig att taga itu med, motbjudande, besvärlig. Pojkarne mutades att finna behag i den bäska lexan. Topelius Vint. I. 1: 9 (1863, 1880).
Ssgr (till 1 a): BESK-AKTIG3~20. (numera föga br.) något besk. Wollimhaus Syll. (1649; under amarulentus). Fischerström 4: 365 (1792). Dalin (1850). Nyman Växt. naturh. 1: 202 (1867).
-AKTIGHET~002 l. ~200. (numera föga br.) Dalin (1850).
-APEL~20. Linné Flora 169 (1745, 1755). Fischerström 1: 138 (1779). Af den vilda Apeln har man två bestämda artförändringar, skilda genom fruktens smak: Sur-apel och Besk-apel. Fries Ordb. 4 (c. 1870).
-LATVÄRG. (†) apot. om ett visst mos för medicinskt bruk. Stiernman Com. 4: 1088 (1688; i apotekartaxa).
-SUR~2. Dalin Synon. 37 (1870).
-SYRLIG~20. Bätsksyrliga Upstötningar. Haartman Sjukd. 7 (1759, 1765).
-SÖT~2. Rosensten Skog. 27 (1737).
-SÖTA~20. [jfr d. besksøde, t. bittersüss, eng. bitter-sweet, fr. douce-amère, nylat. dulcamara; namnet beror på att växtens stjälkar smaka först beskt, sedan sött] växten Solanum Dulcamara Lin., kvesved. Lex. Linc. (1640; under amara dulcis). Bromelius 108 (1694). A. G. Nathorst i Arkiv f. bot. II. 1: 20 (1904).
-ÄMNE~20. J. P. Westring i VetANH 21: 87 (1800). Islandslaf .., hvars beskämne blifvit utlakadt. Dens. Sv. lafv. 218 (1805).
-ÄPPLE~20. frukt af beskapeln. Wahlenberg Fl. sv. 325 (1824, 1831).
-ÖRT. [jfr t. bitterwurzel, eng. bitter-wort; namnet beror på att växtens rot smakar beskt] (†) baggsöta. Gentiana rubra vera. Entzian root, Baggesöta, Beskört. Franckenius Spec. C 1 a (1638, 1659). Spegel Gl. 28 (1712).
Spoiler title
Spoiler content