SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1905  
BESKÄLLA beʃäl4a l. 032, v.1 -er, -de, -t, -d. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Lex. Linc. (1640; under invectio; i bet. 2)), -NING; -ARE
(†, Dict. Hamb. (1700; i bet. 2))
1) [af BE- o. SKÄLLA, v.] (tillfällig anv.) skälla på; om hund. Hundar skälla ej gerna på hemfolket: dock alt som de umgås med dem til. När de så föreställa (dvs. förställa) sig, som Eric nu gjorde, kan den bästa vän blifva hållen för ovän och således beskäld. Livin Kyrk. 112 (1781). — bildl. I yngre år roade det mig, att af min nation begapas och af dess ordförande beskällas, såsom ett orimligt underdjur. Atterbom i Tegnérs ppr 246 (1826); jfr 2.
2) [sannol. efter t. beschelten med anslutning till SKÄLLA, v.; jfr ä. d. beskælde, mnt. besc(h)elden, holl. beschelden] (†) öfverhopa med skällsord, nedskälla, utskälla. Lex. Linc. (1640; under incilo o. increpito). Skria på enom, beskälla enom. Därs. (under inclamo). Dict. Hamb. (1700).
Spoiler title
Spoiler content