BESKÄNKT beʃäŋ4kt, hvard. äfv. -ŋ4t (beskä´nkt Weste), p. adj. -are (gradf. dock föga br.); n. =.
Etymologi
[fsv. beskänkt, liksom d. beskænket af mnt. beschenk(e)t, p. pf. af beschenken (se BESKÄNKA); jfr holl. beschonken, t. beschenkt samt sv. dial. skänkt (Rietz 615)]
urspr.: förplägad (med starka drycker); numera: som tagit (sig) för mycket till bästa, ”väl plägad”, berusad, drucken; vanl. ngt eufemistiskt med en bibet. af välvilligt öfverseende l. mer l. mindre förmildradt ogillande. Han är litet, något, tämligen, betydligt, starkt beskänkt. Konung Gustaff (gjorde) sigh lustigh och gladh medh them, så att the bleffue alle wäl beskänckte. Tegel G. I 2: 134 (1622). Han war någott beskienkter och intet kunne minnas sigh såddant sagt hafua. Växiö rådstur. prot. 1642, s. 1031. Han begynte nu ock at åter om qvällarne gå til sit liderliga Föllje, .. och då kom han så beskänckt hem, at han var likare et Svin än en Menniskia. Lagerström Bunyan 3: 87 (1744). Hans sällskap, väl beskänkt, går tryggt i alla faror. Bellman 1: 170 (1771). En efter annan, beskänkt och säll, / föll på sitt öra. Sturzen-Becker S. arb. 4: 71 (1862). Han var icke så litet beskänkt, men bar sitt rus som en karl och talade temligen redigt. Ahrenberg Styrk. rätt 161 (1899). En Vaksalalördag i oktober (i Uppsala) med beskänkta bönder. SD 1905, nr 123 B, s. 2.
