BESMYCKNING besmyk4niŋ, i Sveal. äfv. 032, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
(i sht i högre stil, numera mindre br.) vbalsbst. till BESMYCKA.
1) abstr. — särsk. (†) till BESMYCKA 1 c. (Dina odygder) måste tu intet älska, hwarken medh vtwärtes besmyckning .. eller medh vrsächtning. Muræus 1: 121 (1648).
2) (föga br.) konkret: utsmyckning, prydnad. Lätt höjde sig .. (de små albanska flickornas) hufvuden, utan allsköns betäckning och besmyckning, öfver de späda gestalterna. Atterbom Minnen 457 (1818).
