SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1906  
BESPEJARE bespäj4are, i Sveal. äfv. 0302 (bespe´jare Weste; besp`äjjare Almqvist), m.||(ig.); best. -en, äfv. -n; pl. =.
(numera mindre br.; jfr anm. nedan) person som företager efterforskningar l. undersökningar (rörande ngn l. ngt) l. gör hemliga iakttagelser; närgången l. nyfiken betraktare. Ossian 2: 3 (1794). Akta dig! se der en af dina bespejare. Dalin (1850). (Främlingarna) intogo kaffe i järnvägsrestaurationen, som .. fick afgång för en del ölhalfvor åt nyfikna bespejare. Dagen 1897, nr 83, s. 1. Om jag än syndat, hvad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Job 7: 20 (öfv. 1904). — särsk.
a) till BESPEJA a. — särsk. (numera knappast br.): spion, spejare. G. I:s reg. 15: 133 (1543). Är loflighit, at brwka Bespeyare i Krigh? L. P. Gothus Mon. turb. 266 (1629; öfverskrift). Konung Håkons bespejare. Peringskiöld Hkr. 1: 151 (1697). En .. Förste, som vil alt veta, måste höra mycket .. (af människor) hvilka han ju, såsom nedriga bespejare i sit innersta hjerta måste förakta. Tessin Bref 2: 350 (1755). När de danska bespejarne blefvo för närgångna, återkallades de väl stundom. Sparre Frisegl. 451 (1832, 1868).
b) (knappast br.) i förb. med prep. : spion på (ngn). Bespejare på en privat person. Serenius (1741).
Anm. Ordet betecknas af Almqvist (1842) o. Dalin (1850) ss. föga br.; jfr anm. under BESPEJA.
Spoiler title
Spoiler content