BESTYRKELSE, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
(†) vbalsbst. till BESTYRKA, särsk. till BESTYRKA 2. Lind (1749). Sv. lit.-tidn. 1815, sp. 275. — konkret, om bevis, bekräftande exempel o. d.; jfr BESTYRKANDE slutet. Bestyrkelserna härpå (dvs. på öfversättningens felaktighet) ansåg han (dvs. recensenten) ligga så uppenbara i skriften sjelf, att hvarken Öfversättaren, eller någon annan, skulle underlåta att blifva dem varse. Polyfem III. 36: 1 (1811).
