BETJÄNTSKAP beɟä3nt~ska2p, äfv. -ɟe3nt~ osv. (se BETJÄNT, sbst.), l. 04~1, n.; best. -et; pl. (i bet. 2) = l. -er.
1) (mindre br.) egenskap l. karaktär af betjänt; ställning l. plats ss. betjänt.
2) (knappast br.) konkret, koll.: betjäning (se d. o. 3 a); jfr BETJÄNT-KLASS 1. En af betjentskapets förnämste eleganter. Carlén Repr. 20 (1839, 1861).
