BETTE bet3e2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[jfr sv. dial. (Roslagen, Södermanl., Finl., Gottl.) bitä, bita, bette osv., motsv. ä. d. bede, d. dial. bidd, nor. bite, isl. biti; jfr äfv. eng. bitt, beting, samt de från germ. spr. lånade fr. bitte, it. bitta, sp. bita, bjälke, beting, äfvensom BETING, r. l. m., o. BETA, v.7 Ordet, som till sitt ursprung är identiskt med BETE, sbst.4, är bildadt till BITA i dess ursprungliga bet. klyfva (jfr BETEL, sbst.1) o. betyder sålunda eg. väl ngt tillyxadt, ngt tillhugget; i alla de nord. dial. har bette emellertid i större l. mindre grad antagit bet. sammanhållande l. förenande tvärslå l. tvärbjälke]
(starkt bygdemålsfärgadt, föga br.) tvärbjälke l. toft i båt. (Isl.) Biti .. (sv.) Bette uthi Skeppe. Verelius Ind. 35 (1681). Båten vickade ... Han klef försigtigt öfver bettarne föröfver. Strindberg Skärk. 181 (1888). Vatten (hade) kommit i båten, så att han måste rädda sina fina kängor genom att sätta dem upp på betten. Dens. Hafsb. 9 (1890). Lundell (1893; betecknadt som folkmål).
