publicerad: 1907
BETE be3te2 (be`te Weste), sbst.4, sällan BET be4t, sbst.6, r. l. m.; best. -en; pl. -ar. ((†) bett- J. T. Bureus (1598?) i 2 Saml. 4: 15, Sahlstedt (1773), Lindblom (1790; under dens); bätt- Bureus Kon. styr. Q 3 a (1634); beet- RARP 8: 12 (1660). — bet Verne Verldsomsegl. 29 (1870, 1880), Lidforss Dante I. 1: 90 (1902), Schück Ynglingatal 107 (1907))
Etymologi
[fsv. biti, nor. bite, isl. biti, stambesläktadt med BITA. Med afs. på växlingen beet- o. bett- jfr etym. afd. under BETA, sbst.2 Formen bet torde vara en nybildning till pl. betar; jfr anm. nedan]
Anm. Ordet har användts o. användes hufvudsakligen i pl. Äldre lexikografer o. grammatiker upptaga också ofta bl. pluralformen; så Möller (1790), Heinrich (1814), Linder o. Walberg (1862). Almqvist (1844), Dalin (1850) o. Schiller Sv. spr. 79 (1859) angifva sg. ss. sällan förekommande.
1) [jfr motsv. anv. i nor. o. isl.] (i fackspr.) i hvarje käkhalfva hos åtskilliga djur mellan fram- o. kindtänder sittande, ofta ngt framom o. öfver dessa utskjutande tand: hörntand, huggtand, ögontand. Canini dentes .. betar. Var. rer. 7 (1538). The tänder som sittia näst betarna på Hestar. Lex. Linc. (1640; under columellares). Framtänderna (hos lämmeln) äro två öfvan, ock två nedan; inga betar; tre oxeltänder i hvarie käka. Linné i VetAH 1: 327 (1740). (Efter aporna) stå Rofdjuren, som kännas der af, at de hafva 6 framtänder, långa betar och spetsiga oxeltänder. P. Wargentin Därs. 12: 88 (1751). Än finner man deras (dvs. tändernas) tuggyta skärande .., än spetsig och conisk, som isynnerhet tillhörer betarna alla slägterna igenom. Florman Anat. handb. 1: 271 (1823). Underkäken af en hingst med väl utvecklade betar. E. Lönnberg i Ymer 1906, s. 163.
2) [jfr motsv. anv. i fsv.] hos åtskilliga djur (elefanten, hvalrossen, svinet m. fl.) förekom mande, förlängd o. ur munnen framträdande, närmast till försvar afsedd (hörn- l. fram)tand: huggtand. En bete eller svin-tand. Lind (1749; under hau-zahn). Bettar .. Dentes longiores prominentes. Sahlstedt (1773). Ett .. vildsvin .. (rusade) fram, hvilket skar tänderna så att fradgan stod omkring dess förfärliga betar. Stiernstolpe DQ 4: 3 (1819). Någon gång tjena tänderna icke mera till tuggning, utan erhålla en hög grad af utveckling och bilda mer eller mindre mäktiga försvarsvapen: betar. Thorell Zool. 1: 47 (1860). (Snabeldjurens) framtänder äro i en eller båda käkarna långa, utstående (betar). Därs. 2: 119 (1861). Den vildgalt, för hvars bet konungen föll. Schück Ynglingatal 107 (1907). jfr: The (dvs. de omnämnda käringarna) haffua betar som een Soo. Messenius Disa 11 (1611); jfr slutet. jfr äfv.: Brodersvikare, manbedragare .. läspade Satan (till Magnus Ladulås i en vision) och tungan föll sluddrigt ut mellan betarna. Heidenstam Bjälboarf. 358 (1907). — jfr ELEFANT-, HVALROSS-, SVIN-, VARG-, VILDSVINS-BETE. — särsk. (skämts. o. föraktligt) i öfverförd anv., om stora l. utstående tänder hos människor. (Kinesens) fula ansigte vanställdes .. ytterligare genom ett småleende, som kom ett par ofantliga betar i öfre käken att skjuta långt framom den hängande, indragna undra. Skogman Eug. 2: 87 (1855). jfr: Konung [Gustaf] I:s testamente giorde wåre förfäder det, at theres barns beetar änn äre öhme derom. RARP 8: 12 (1660); jfr Jer. 31: 29 f.
Spoiler title
Spoiler content