publicerad: 1908
BEVEFVA (beve´fva Weste), v. -ade
Ordformer
Etymologi
[jfr sv. dial. beveva (Smål.; Rietz, angifvet ss. nästan föråldr.), t. beweifen, äfvensom got. biwaibjan; se BE- o. VEFVA, linda, vira m. m. I sin bildl. bet. (se 2), som i sv. är den tidigast anträffade, har ordet kanske lånats från ett icke uppvisadt mnt. ord; i sin eg. bet. (se 1) torde det vara bildadt i sv. (till VEFVA)]
(†) vanl. med prep. med, äfv. (ut)i. Bevefva, Implicare, irretire, illaqveare, impedire, circumdare. Schenberg (1739). Bevefva .. Invefva, inveckla. Dalin (1850; betecknadt ss. bibliskt o. gammalt). — jfr OMBEVEFVA.
1) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] omlinda, omvira. (Rus) haar en Krantz å sitt höfd, infletad' i Refwor af humble- / tuppor all om bewefd, bland frisk-dagg-drypande drufor. Stiernhielm Herc. 43 (1668). (Arsidas blef) med en krantz omkring hufvudet .. bevefvad. Malmborg Barclay 583 (1740). En tung med bly bevefvad slända / Den grymma Cloto åt mig gaf. Nordenflycht QT 1748—50, s. 74. Bevefva .. Circumdare tegumentis, filis, & ejusmodi. Sahlstedt (1773). Möller (1790).
2) bildl.
a) tr.: inveckla (i), omhvärfva (med); snärja (med); blifva (ngn) öfvermäktig. På thet wij icke skola beweffuadhe wardha vtaff dieffwlen. 2 Kor. 2: 11 (NT 1526; Luther: vbirforteylet werden, Vulg.: circumveniamur, Erasmus: occuparemur, gr. πλεονεκτηϑῶμεν). (Gud) haffuer bygdt emoot migh och beweffuat migh vthi galla och mödho. Jer. kl. 3: 5 (Bib. 1541; öfv. 1904: omhvärft mig med, Luther: umgeben, Vulg.: circumdedit). Finner han (dvs. djäfvulen) menniskion intagen och bewefwad med öfwerflödighet i mat och dryck .., tå skonar han henne intet. Swedberg Sabb.-ro 750 (1688, 1710). När jagh medh alfwar täncker på / Hur' illa jagh haar lefwat; / Tå börjar hiertat i migh slåå / Och blij medh ångst bewefwat. Ps. 1695, 255: 4 (Ps. 1819, 188: 4: invefvadt). Dine fiender (o fosterland) nu håniskt til dig hvissla, / Snart gapa up med munn och snart med tändren gnissla, / Och säija sedan: huij, vij hafva dig bevefvat. Geisler Vitt. 357 (c. 1715). Lär tu, som nödgas i the ondas sälskap lefva, / Af theras odygds nät ei låta tig bevefva. Kolmodin Qv.-sp. 1: 322 (1732).
b) rèfl.
α) inveckla sig l. snärjas (i ngt). Gyrughet är en root til alt ondt, til huilka somlighe haffua hafft lust, och äro ther medh wille farne frå trona, och beweffuat sigh sielffua vthi mykin bedröffuilse. 1 Tim. 6: 10 (NT 1526; öfv. 1779: invefvat sig, Luther: haben sich selbs gemenget vnter viel schmertzen, Erasmus: seipsos implicuerunt doloribus multis). Sedhan the genom herrans och wår frelsares Iesu Christi kuntscap vndflyt haffua werldennes orenligheet, bewefua the sigh likawäl ther vthinnan och offuer winnas. 2 Petr. 2: 20 (NT 1526; öfv. 1907: låta sig insnärjas, Luther: werden aber widderumb ynn dieselbigen geflochten, Erasmus: his rursum involuti, gr. τούτοις δὲ πάλιν ἐμπλακέντες). Att the (dvs. människorna) sigh sielffue for Gudh och all Creatur på thett alra gruffueligaste vthi en Euigh skam settia och beueffua mosthe. L. Petri Oec. 17 (1559). (De) bewefwa sig åter i sina förra synder. Swedberg Cat. 695 (1709).
β) i allmännare anv.: befatta sig l. taga befattning l. syssla (med ngt); inlåta sig (med ngn). Jw mindre en Hofftiänare beweffuar sigh medh the Saker som menige Man angå, jw roligare han leffuer. Schroderus Hoff. väck. 188 (1616). Gud haar ej kunnat lefwa / Så eensliger och sig med intet Werk bewefwa. Spegel Guds verk 30 (1685). Bevefva sig med verldenes omsorg. Dens. Sal. präd. 19 (c. 1700); jfr α. När såg man någon wijs, som sig med flärd bewefwat? Dens. Återv. par. 26 (1711). Thet är et gammalt arf af allas moder Eva, / At Satan mera törs med qvinnan sig bevefva, / Än löst på mannen gå. Kolmodin Qv.-sp. 1: 416 (1732). (Idealisten) kan icke bevefva sig med uselt köpslageri om grundsatser. Wirsén i PT 1881, nr 110 A.
Spoiler title
Spoiler content