publicerad: 1908
BEVEKA beve4ka, i Sveal. äfv. 032 (beve´ka Weste; bevèka Almqvist), v. -er, -te, -t, -t ((†) pr. -ar O. Petri Sal. E 3 b (1535), Schroderus Albertinus 2: 102 (1638), Spegel Guds verk 61 (1685) m. fl. sup. -at O. Petri Kr. 172 (c. 1540), Hist. handl. XIII. 1: 90 (1563)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se d. o.), -NING (se d. o.); -ARE (†, Lex. Linc. (1640), Fasc. (1690)).
Ordformer
(-vek- Ef. 4: 14 (NT 1526) osv.; -veek- 2 Kon. 22: 19 (Bib. 1541), Stiernhielm Fateb. Föret. 3 b (1643), Rel. cur. 30 (1682) m. fl. -väk- G. I:s reg. 18: 270, 274, 285 (1547), Rudbeck Bref 95 (1674) m. fl. -vik- G. I:s reg. 4: 64 (1527), E. Fleming (1541) i BtFH 3: 119 m. fl. — -veck- Svart Kr. 123 (1561: beweckte), Reenhielm Olof Tr. 38 (1691: beweckas) m. fl.; jfr BEVEKNING. — -kia G. I:s reg. 6: 79 (1529), Gl. Ter. 70 (c. 1550) m. fl.)
Etymologi
[fsv. beveka (bevekia, bewiche), förmå (ngn till ngt). Ordet är bildadt dels efter mnt. o. t. bewegen, sätta i rörelse m. m., motsv. d. bevæge, holl. bewegen (se BEVÄGA, v.1), dels af mnt. beweken (motsv. holl. beweeken, ä. t. beweichen), uppmjuka m. m., af be- (se BE-) o. wek l. weken (se VEK, VEKA). Bet. 1 o. 2 (samt 7 o. 8) utgå från mnt. o. t. bewegen, 3 från mnt. beweken i dessa verbs ursprungliga bet. De härledda bet. 4—6 förefunnos till sina grunddrag hos de båda mnt. verben, hvilka i dessa bet. torde hafva påverkat hvarandra, men hafva vidare utvecklats i sv. under inverkan af t. bewegen o. adj. VEK. — Att -k-formerna segrat i sv. torde bero dels därpå, att vid ordets inlånande beweken (i bet. 6), efter hvad det synes, har varit den form som först lånats, i följd hvaraf -k-formerna från början fingo öfverhand, dels på anslutning till VEK, VEKA, dels därpå, att i sup. o. p. pf. n. framför ändelsens t både g o. k måste uppträda som k. Stammens e motsvarar den långa stamvokalen i mnt. beweken, för så vidt den ej beror på anslutning till VEK (vekia), ä motsvarar den korta stamvokalen i mnt. bewegen, o. i torde bero på anslutning till det i vissa bet. närstående VIKA (jfr språkprofvet från Lex. Linc. under BEVEKLIG 4 b)]
— jfr BEVÄGA, v.1
1) (†) i fråga om rörelse i eg. bem.: försätta i rörelse; förflytta.
a) [jfr motsv. anv. af d. bevæge, mnt., holl. o. t. bewegen] tr.: bringa (ngt) ur tillstånd af stillastående l. hvila; komma (ngn l. ngt) att röra sig, att flyta, rulla osv., sätta i rörelse, röra, förflytta. Är blodet (vid uteblifven menstruation) förmykit, tå skal man hielpat oc kommat til at flyta, och beweka blodhet är bätre än åderlåta på armarna. B. Olavi 142 a (”163”) (1578). Belätet (dvs. Kristusbilden) syntes medh sitt Ansichtes Bewekande lijka såsom thet hade samma Förlijkning stadfästat. Schroderus Osiander 2: 592 (1635). Lijka såsom Ledemoterne sigh icke beweka, medh mindre the bewekas aff Siälen, altså bewekas ey heller hennes (dvs. matmoderns) Tienstepijgor, så framt hon sielff them icke bewekar, vpfriskar och til Arbetet drijfwer. Dens. Albertinus 2: 102 (1638); jfr b. Hoo beweker thet samma (dvs. hafvet) och förer thet til en wisz orth? Muræus Arndt 4: 93 (1648). Ett nätt Hiuhl, som är mycket tunn(t) och sigh snart beweeka låter. Rel. cur. 30 (1682). Sparsamt äte de Smör, som Kroppen föga beveka. Nicander G. sann. 125 (1767); jfr β. — särsk.
α) i bild (jfr 2). På thz ath wi icke meer skolom wara barn, och lata oss beweka och vmföras vthaff alla handa lärdoms wädher. Ef. 4: 14 (NT 1526).
β) motionera, gifva (ngn) motion. Rida beveker en ung, en tung bör saktligen åka. Nicander G. sann. 127 (1767).
b) [jfr motsv. anv. af d. bevæge, holl. o. t. bewegen] refl.: röra sig, förflytta sig; vara i rörelse. Tå elementen .. emoot naturen sigh röra och beweka. Busch Com. B 1 b (1573). När nw thenna (trötthet) enom vppåkommer, skal han hålla sigh stilla och ingalunda beweka. Chesnecopherus Reg. iter ag. B 4 b (1613). Man berättar at Wapn och Skiölder hafwa sigh ruskat och beweekt, för än thet Cimbriske Krijghet fördes til enda. Schroderus Liv. 930 (1626). Om vi ponera .., at tvenne Kroppar beveka sig efter hvarandra. Triewald Förel. 1: 178 (1728, 1735). Fiskarnas Kroppar huru de sig i Vatnet beveka. Därs. 2: M m 3 (1729, 1736). jfr: (Vid löst lif skall man) Beflijta sigh at bekomma roo, sömpn, stilheet, .. twärt emoot är ondt at mykit beweka sigh til arbete. B. Olavi 66 a (1578). — i bild. (Själen) hwilken .. ingen tidh .. så mödder och trötter är, at hon icke .. sigh beweker, bemöder, och altså stadigt in perpetuo motu swäffuer. Sigfridi a 6 a (1619).
c) bevekas ss. dep.: vara i rörelse, skaka, skälfva. När nu .. Jorden röres och beweekes, så är thet itt Kännemärke, at hon icke kan längre fördragha sijne Åbyggiares Ondska. Schroderus Osiander 2: 417 (1635).
2) [jfr motsv. anv. af ä. t. bewegen] (†) bildl. anv. af 1: leda l. drifva, äfv. förleda (ngn); oftast med adverbial, vanl. inledt af från l. till, ngn gg emot l. efter: rubba l. aflägsna l. locka (ngn) från (ngt l. ngn, i sht en viss position l. uppfattning), leda l. bringa l. locka (ngn) till (ngt l. ngn, i sht en viss position l. uppfattning); vända (ngns hjärta l. sinne l. ngn) från l. emot l. till (ngn); äfv. uppvigla (ngn) emot (ngn l. ngt). Wij bedhiom idher käre brödher .., athi (dvs. att I) icke snarligha laten beweka idher frå idhart sinne. 2 Tess. 2: 2 (NT 1526; Luther: bewegen, Vulg.: moveamini). (Vid konungaval må man bedja Gud,) at han wil beweka theres hierta som koret (dvs. valet) haffua, til then han vthualdt haffuer. O. Petri 2 Förman. A 2 b (1528). (David) beweekte alla Juda mänz hierta, såsom eens manz. 2 Sam. 19: 14 (Bib. 1541; öfv. 1904: vann, Luther: neiget, Vulg.: inclinavit, Sept.: ἒκλινε); jfr 5. Tå han (dvs. Salomo) nu gammal war, beweekte hans hust(r)ur hans hierta effter fremmande gudhar. 1 Kon. 11: 4 (Bib. 1541; öfv. 1904: förledde kvinnorna hans hjärta att affalla till andra gudar, Luther: neigeten seine Weiber sein hertz frembden Göttern nach). Monge läta muta sigh medh penningar, och gåffuor beweka ock så Konungars hierta. Syr. 8: 2 (Bib. 1541; öfv. 1792: the kunna förvända äfven Konungars hjertan, Luther: beweget); jfr 5. Hwar och til äffuentyrs så skee måtte, at .. någen sigh vnderstå wille, at beweke emoot oss .. någre aff the höge Ständer (m. fl.) ..: Så wele .. wij (osv.). G. I:s reg. 18: 300 (1547). (Severin Norby) haffuer .. Bewekt och bedraget til sigh mesta parten aff all then Skåneska Almoge. Tegel G. I 1: 200 (1622). Wår rätta, reena och sanskyllige religion .. Der ifrån oss hwarken Hellffwetes Portar myckedt mindre någon menniskas woldh .. skall ifrån trängia, afwenda eller beweeka. RARP 2: 31 (1633). Huru swagh en menniskia är, och låter offta sigh så hastigt drijffuas tilbaka ifrån thet goda och til thet onda bewekes. Muræus Arndt 2: 44 (1648); jfr 6. Cotys hade mot Brodren bevekt på sin sida Aune, Asarnes Konung. Dalin Hist. 1: 82 (1747). — särsk. närmande sig bet.: förändra (ngt till ngt) i uttr. beveka och vända ngt till det bästa, styra l. leda l. vända ngt till det bästa. (Gud) hwilken effter sin vnderligha regerningh och faderligha omsårgh all wår sorg och jemmer beweker och wender til thet bästa, at hon tager en godh ende. Vigæus Horol. A 5 b (1632).
3) göra mjuk l. vek l. lös, uppmjuka.
a) [jfr holl. beweeken] (†) i eg. bem. Ingen sten ähr funnen så hårdh, / Som sigh icke låter beueka / Eller alldeles nöta bortt / Aff stål eller af uatnet ueka. Gustaf II Adolf 614 (c. 1620); jfr b α. Titt Lijff skalt (dvs. skall du) (i november) medh arbete beweka, och bruka Drick til Leffren. Bondepract. D 8 a (1662) [jfr fsv. söth äple stekth the lena och vekya liiffwith]; jfr 1 a β.
b) [jfr motsv. anv. af mnt. o. mnl. beweken o. ä. t. beweichen] (åtm. numera nästan bl. i religiös stil) i mer l. mindre oeg. o. bildl. anv.: mjuka upp l. tina upp (ngn l. ngns hjärta l. sinne), göra (ngn) mottaglig för goda intryck; motsatt FÖRHÄRDA, FÖRSTOCKA. Göra miuk, .. beweka. Fasc. (1690; under commulceo). Gud röre och beweke wår hiertan i Jesu namn! amen. Swedberg Cat. 73 (1709). Är thet ringa, at beveka hårdasta sinnen? Bælter Strid. o. segr. christen 227 (1743, 1748). O! att den Eviga Sanningens kraft .. måtte träffa och beveka hvarje ännu hårdt och förderfvadt hjerta. Lehnberg Pred. 1: 314 (c. 1800). De hårda hjertan sjelf bevek, / .. Att öfva kärlek utan svek. Ps. 1819, 133: 2 (Ps. 1536, s. 63: the harda hierta gör tu week, / och giffuer them en rett kerlech); jfr 6 a. Årets blomningstid .. helsas .. här (dvs. i Norden) med en vida lifligare känsla än i de länder, för hvilkas inbyggare denna hastiga öfvergång (från vinter till sommar) ej finnes; liksom den moderliga kärlekens varma blick mer beveker det barn, öfver hvilket den ej alltid sväfvar. Geijer II. 1: 34 (1825). Rydberg Ath. 183 (1859, 1866). Eftersom ditt hjärta blef bevekt och du ödmjukade dig inför Herren .., så har jag ock hört dig, säger Herren. 2 Kon. 22: 19 (öfv. 1904; Bib. 1541 se under β). jfr: Med ett obevekligt regn bevekte (himmelen) landsvägens hårda lynne. Törneros Bref 1: 122 (1825). — särsk.
α) [jfr mnt. beweken] (numera föga br.) i uttr. beveka en stock l. sten o. d. med syftning på en hårdhjärtad person som icke l. endast med svårighet låter sig påverkas, som icke l. bl. i ringa grad är mottaglig för goda intryck. Hwar (dvs. om) menniskior icke wore, skulle doch all anner Creatur, ja stocker och steener ther aff (dvs. af Kristiern II:s grymheter) bewäkes. G. I:s reg. 18: 274 (1547). Det arma folcket moste .. åskåda sijna huus och hem brinna, som en sådan gråt och jemmer hoos dem förorsakade, att en steen motte der öfwer kunnat sig beweka. R. Petre (1709) i Karol. krig. dagb. 1: 215; jfr β. Hans Hustru ligger honom stundeligen om halsen med tårar och böner, at han skal taga sig til vara ..; Men hon har en ståck at beveka. Dalin Arg. 2: 169 (1734, 1754); jfr 5. Fröding Guit. 168 (1891; arkaiserande).
β) (†) refl.: blifva uppmjukad l. mottaglig för goda intryck. Therföre at titt hierta haffuer beweekt sigh aff Herrans ord. 2 Kon. 22: 19 (Bib. 1541; öfv. 1904 se ofvan, Luther: Darumb, das dein hertz erweicht ist, Sept.: ὅτι ἡπαλύνϑη ἡ καρδία σου). R. Petre (1709) i Karol. krig. dagb. 1: 215 (se under α).
4) [jfr motsv. anv. af d. bevæge, mnt., holl. o. t. bewegen; med afs. på bet.-utvecklingen jfr RÖRA, v.] om framkallande af sinnesrörelser o. sinnesstämningar hos ngn: uppröra; röra.
a) [jfr motsv. anv. af d. bevæge, mnt., holl. o. t. bewegen] (†) hos (ngn) framkalla sinnesrörelse (af hvad slag den vara må: sorg, glädje, hänförelse, vrede, fruktan osv.), bringa ur jämvikten, alterera, göra upprörd. Accendere animum. Göra vp hugen eller beweka een. Lex. Linc. (1640; under accendo). Literæ tuæ me valde affecerunt. .. Tina Breff haffua storliga bewekt migh. Därs. (under afficio). Ars Poetica .. är en konst at förlusta och beveka folk med vers-bundit tal. Rydelius Förn. 22 (1718, 1737); jfr b. Starka och modiga bröst ej sorg ell' glädje beveker. Nicander G. sann. 133 (1767). — särsk.
α) i p. pr. i adjektivisk anv. Bevekande tal, A speech that stirs up the passions, moving discourse. Serenius (1741; under beveklig).
β) i uttr. låta beveka sig af ngt, låta ngt göra sig upprörd, (lätt) blifva upprörd l. ond på grund af ngt. Then Menniskia som är född vthi Weduren låter sigh beweka aff itt ringa Blodh. Bondepract. D 2 a (1662).
γ) bevekas ss. dep.: komma ur jämvikten, altereras. Menniskian förskräckes, bedröfwes och ängslas, eller twärt emoot medh onyttigh och fåfeng glädie och frögd affectioneras och bewekas. Sigfridi a 6 b (1619).
b) [jfr motsv. anv. af d. bevæge, mnt., holl. o. t. bewegen] (numera föga br.; jfr dock α) hos (ngn) framkalla rörelse, hos (ngn) väcka l. framkalla veka(re) l. medlidsamma(re) l. för ngn l. ngt ömmande känslor, röra; med saksubj. äfv.: gripa. (Folkets i Gasa bön om nåd) beweekte Simonem, så at han icke dödadhe them. 1 Mack. 13: 47 (Bib. 1541; Luther: Dieses jamert Simon, Sept. συνελύϑη); jfr 3 b o. 5. Bödelen bewecktes (när den lille Ribbing bad honom att ej bloda ner hans skjorta), kastade Swerdet wijdh Marcken, och sade (osv.). Girs G. I 4 (c. 1630). Bewekas och röras vthaff någhons Eländigheet. Lex. Linc. (1640; under commoveo). Jag blef mycket bevekt af hennes tårar. Widegren (1788). Orörlig på sin domstol skall han (dvs. domaren) se saken, aldrig personen, .. lika omöjlig att förifras, som att bevekas. Rosenstein 1: 130 (1789). Hvarföre skulle man med en rörande föreställning ej kunna förena förnuftiga skäl? hvarföre blott beveka, och ej tillika upplysa? Leopold 3: 359 (1794, 1816). Allt skapadt blef bevekt hvar gång han (dvs. Orfeus) tog sin lyra. J. G. Oxenstierna 2: 142 (1796, 1806); jfr a. Weste (1807; angifvet ss. i denna anv. sällan förekommande). Bevekas genom hans olycka. Auerbach o. Blomqvist (1907); jfr 5. jfr: (Orlando de Lasso) hafwer componerat och stält så liuflige Melodier och Sånger, som icke allena giorde Menniskiors Hierta lustigt, vthan och nogorlunda beweekte Kroppen. Schroderus Osiander III. 2: 340 (1635); jfr 1. — särsk.
α) [jfr motsv. anv. af d. bevæge, holl. o. t. bewegen] (numera mindre br.) i uttr. beveka ngn till tårar, röra ngn till tårar. Det bevekte honom til tårar. Widegren (1788). Cavallin (1875). Auerbach o. Blomqvist (1907). jfr: All denna dygd och sinnesstorhet, hvaraf man ända till tårar bevekes. Leopold 3: 430 (1797, 1816).
β) [jfr motsv. anv. af d. bevæge] i p. pr. i adjektivisk anv.: rörande, gripande. (Vid rätt accentuerad uppläsning) så lyda the (dvs. psalmverserna) wel och äro mechta bewekande; men elliest intet. Swedberg Schibb. 103 (1716). Weste (1807). Almqvist (1844). Cavallin (1875). (Professor R:s) rent af bevekande hängifvenhet och trofasthet mot dem, han funnit vara hans verkliga vänner. Ahnfelt Minnen 1: 27 (1905).
γ) (†) i p. pf. närmande sig adjektivisk anv., med prep. för: full af ömhet för (jfr δ α'). (Telemaks) hierta var bevekt för en så dygdesam Man, som var blefven på ett så märkeligit sätt flychtig. Ehrenadler Tel. 1003 (1723).
δ) bevekas ss. dep.: fyllas l. vara fylld af veka l. medlidsamma l. för ngn l. ngt ömmande känslor, blifva l. vara l. känna sig rörd l. gripen. Bevekas: s'attendrir. Schulthess (1885). Glädjeflickan smektes / med yrkesmässig kyla / och kunde icke skyla / hur litet hon bevektes. Fröding Stänk 18 (1896). — särsk.
α') (†) med prep. för: fyllas af ömma känslor för (ngn) (jfr γ). Er utsigt är alltså oändligt svag minsan / Att detta bröst för er skall någonsin bevekas. Remmer Theat. 1: 7 (1814).
β') (†) med prep. öfver: blifva rörd l. gripen af (ngt). (Det) är icke Onaturligit eller ohöfligit bedröfwas, söria och beweekas öfwer thet onda, som Menniskian påkommer. Wiræus Likpr. ö. Elis. Pedersd:r D 3 a (1667). Wi tale om Christi sorg, wi låte eder se Hans blod och gråt; men huru bewekes man ther öfwer? Spegel Pass. 18 (c. 1680).
5) [jfr motsv. anv. af d. bevæge, mnt. o. holl. bewegen] (gm att påverka ngns känslor l. gm enträgenhet) få (honom) att ändra ett fattadt beslut l. att gå in på ens förslag l. att uppfylla ens önskan, förmå (ngn) att göra som man vill l. önskar; ofta svårt att skilja från 4 l. 6. Lät ingen person beweka tigh til skadha, eller förskreckia tigh til förderff. Syr. 4: 27 (Bib. 1541; Luther: Las dich keine Person bewegen dir zum schaden). (Af biskop Brasks ord) worde the (dvs. biskoparna m. fl.) så beweckte att the föllo samptlige allesamman in i hans mening. Svart G. I 123 (1561). Sacktmodigheet beueker offta them som elies äre hals styffue. KOF 1: 202 (1575). Beweka eller öffwertala någhon. Persuadere .. in sententiam quempiam trahere seu obducere. Helsingius (1587). Vthi sådant tilstånd, och på sådane höge Löffter beweektes Frw Christina. Girs G. I 2 (c. 1630). Lex. Linc. (1640; under flecto). Samlar tu them (dvs. barnen) icke skattar; ah så samla them icke Gudz wrede och straff. Om thetta tig icke kan röra och beweka, så wet jag icke hwad tig skal kunna beweka. Swedberg Cat. 161 (1709); jfr 4 b. Adil bad dem stanna qvar, ”lofvade att hedra dessa bröder mer än andra män”; dock kunde det ej beveka dem. Fryxell Ber. 1: 29 (1826). Dessa skäl bevekte köpmännerna. Därs. 3: 9 (1828). Kan med ord han (dvs. ynglingen) ej beveka; / Tvingar han den obenägna. Tranér Anakr. 61 (1830, 1833). Sibyllan (blef), bevekt af hans (dvs. Eneas') böner. vägledaren (till underjorden). Rydberg Vap. 194 (1891); jfr 6. Det var, som om de (dvs. sångarna en valborgsmässoafton i Dalarna) hade velat beveka våren: ”Se, ett sådant land, som ligger och väntar på dig! Skall du inte komma oss till hjälp? ..” Lagerlöf Holg. 406 (1908). jfr: Emot det motstånd, intet klokt beveker, / begagnar han det galna såsom vapen. Fröding Nytt o. gam. 57 (1897). — jfr O-, SVÅR-BEVEKT. — särsk.
a) i p. pr. ss. adj. l. adv.: (på grund af sin inverkan på ngns känslor l. sin enträgenhet) ägnad att omstämma ngn, till hjärtat gående, innerlig, enträgen. Lex. Linc. (1640; under flexanimus). Ågren Gellert 4 (1757). Han skref så rörande, så bevekande. Moberg Gram. 243 (1815); jfr 4 b β. Presten .. förmanade dem i bevekande ordalag att aflägga den äskade bekännelsen. Rydberg Frib. 329 (1857, 1866). Jag hör hennes smekande, / Ljufligt bevekande, / Lockande röst! Oscar II 3: 110 (1876, 1888). Ett bevekande bref. Wirsén i PT 1904, nr 162 A, s. 3. Hon låg på knä vid mina fötter och bad mig bevekande att stanna hos henne. Lundegård Dr. Marg. 1: 197 (1905).
b) (†) refl.: gifva efter, låta öfvertala sig. Må .. dit hjerta sig beveka / Utaf en röst som .. / I hela folkets namn din hörsamhet begär. Kellgren 1: 37 (1786). Hjeltar fria bäst i krig / och flickor då beveka sig. Arnell Moore LR 2: 13 (1830).
c) [jfr motsv. anv. af d. bevæge o. t. bewegen] i förb. låta beveka sig, låta förmå sig att gifva efter l. att gå in på gjorda förslag l. att uppfylla ngns önskningar, gifva med sig; med prep. af, förr äfv. med: låta ngt omstämma sig, af ngt förmås att gifva efter. At the ey .. lata beweka sich medh noghor redeligh skääl. O. Petri Sänd. a 4 b (1528). Then hopen som när Simon war, lät sigh beweka medh penningar, aff them som på tornen woro, .. och läto komma them ther aff. 2 Mack. 10: 20 (Bib. 1541; Luther: lies sich .. mit Geld bewegen). Konung Erik lät sig hvarken beveka eller förskräcka af en så hotande författning (dvs. tillstånd). Lagerbring 1 Hist. 3: 70 (1776). Pope .. erindrade, at om Drotningen (dvs. Maria af England) til et så anständigt Giftermål (dvs. med sedermera E. XIV) gåfve des bifall, torde Prinsessan (Elisabet) låta beveka sig. Celsius E. XIV 20 (c. 1790). Weste (1807). Dalin (1850). jfr: Han sökte upplösa dem (dvs. vaxpastorna) i hett vatten, han sökte piska dem till eftergifvenhet, medan de voro i sitt kokande bad, och när de låtit i någon mån beveka sig, grep han penseln och satte det uppfångade vaxet på taflan. Rydberg Varia 204 (1891).
6) [jfr motsv. anv. af fsv. beveka (o. bevägha), d. bevæge, mnt. bewegen o. beweken, holl. o. t. bewegen] förmå (ngn till ngt) l. (för ngn) vara orsak (till ngt, vanl. o. numera nästan alltid ngt godt l. berömvärdt); utom i particip nästan alltid med bestämning angifvande det hvartill ngn förmås l. hvartill ngt för ngn är orsak.
α) gm (enträgna) uppmaningar l. (innerliga) böner o. d. påverka (ngns) känslor l. själsförfattning o. sålunda förmå (honom till ngt l. att göra ngt) (jfr b α). Beveka ngn till medlidande, till skonsamhet; jfr b α. Then helghe ande beweker .. henne (dvs. människan) ther til ath hon faller in til Christum. O. Petri Men. fall F 3 b (1526). (Det vore) oss icke obehageligitt .., hwar (dvs. om) tw them (dvs. prästerna) medh godwillige och vthan knark (dvs. godvilligt o. utan knot) ther til (dvs. till att utgöra gärden) beweke kunde. G. I:s reg. 17: 467 (1545); jfr β. Jag .. tror ock at Gud också til nåd bewekes, så offta jag then (dvs. den nämnda psalmen) med tro och andacht siunger. Swedberg Cat. 414 (1709). Huru vil en Konung, under allmänna möten, beveka sina Undersåtare til enighet och gemensamt försvar, på annat vis, än med kraftiga skäl, fattade i rörande ord? Tessin Bref 1: 57 (1751). Hvarföre jag (Linné) .. hos min Gud supplicerar, att Han .. täcktes beveka Högvördige Herr Biskopens och Herrar Consistorialium hiertan att rädda Henne (dvs. Linnés syster) ifrån en så hård undergång (dvs. att tigga). Linné Bref I. 1: 287 (1766). Gåsevinges hufvudsakliga ögonmärke (var) .. att kunna beveka sin patron till miskundsamhet mot den fattige gäldenären. Runeberg 4: 273 (1836). Beveka ngn till medlidande. Cavallin (1875). Bergdahl Till antipoden 110 (1906). jfr: Det var Fader Miuk, som hade henne (dvs. fru Ärlighets kappa), när han höll på at beveka mångfaldige byxsäckar, at töma sig i hans. Dalin Arg. 2: 315 (1734, 1754). — särsk. i uttr. låta beveka sig till ngt, låta förmå sig till ngt. E. K. M:tt (må) .. gunsteligen tilgifwe, Och icke sålunde emot Oss trogne Vndersåther bitterligen wred wahre, att E. M:tt sig icke skulle till nåde beweke, afbidje och försone lathe. E. Sparre i HSH 7: 88 (1590). Så hade ock den Keiserlige Envojén .. ingifvit ett Memorial, der uti begärdes, at Hans Maj:t ville låta beveka sig til fred. Nordberg K. XII 1: 375 (1740). (†) Til thet sidste .. haffuer H: Kong: Maiest: til then Konungzlige regering sigh bewäke latet. G. I:s reg. 18: 285 (1547).
β) (numera föga br.) gm förnuftsskäl l. annan öfvertalning l. yttre medel o. d. (utan att påverka hans känslor) förmå l. bringa (ngn till ngt l. att göra ngt) (jfr b β). Leggiendis tiigh al windh om ath skynde the meste hollendher hiit j landit som tw ther tiil kan beweka. G. I:s reg. 2: 25 (1525). Her Iwar (Axelsson) kunde icke bewekas ther til, at han wille antwarda slotten i frå sigh. O. Petri Kr. 277 (c. 1540). (Lysias) sadhe them .. til, at han wille beweka Konungen, at han theras godhe wen warda skulle. 2 Mack. 11: 14 (Bib. 1541; Luther: den König dahin vermügen). Så hafwer dock den Fijenden så förhärdatt waritt, att han .. till ingen redelig Fredh hafwer bewekes kunnett. RARP 1: 10 (1626). (Eusebia) bevekte .. honom med lindrigt våld att taga plats i soffan. Rydberg Ath. 361 (1859, 1866; uppl. 1876: förmådde). jfr: (Runius) Bevekte styrkans språk att jollra med behagen. J. G. Oxenstierna 2: 95 (1796, 1806). — särsk.
α') (†) om påverkan till ngt ondt. At wij aff dieffuulen .. warda äggiade och beweekte til synd. L. Petri 3 Post. 126 b (1555). (Satan) vinlägger sig, at beveka them (dvs. Guds barn) til Verldskärleken. Bælter Strid. o. segr. christen 67 (1743, 1748).
β') (†) om försättande i en viss sinnesstämning l. sinnesförfattning (jfr b β γ'). (Isl.) Gledemadur .. Lustig man, som sig och en annor till Lustigheet beweker. Verelius Ind. 94 (1681).
γ') (†) i fråga om rent fysisk påverkan. Menniskian skal ock offta bewekas til at spyy eller kasta vp. B. Olavi 33 a (1578). Han skal .. bewekes til sömpns. Dens. 58 b.
δ') (†) refl. Han skal ock beweka sigh til at kasta vp eller spyy, mz kokat Dille och viole watn. B. Olavi 46 a (1578); jfr γ'. Uppskrämd af dessa tecken måste jag ändteligen d. 15 Augusti beveka mig att anträda den tunga vandringen öfver fjällen. Castrén Res. 1: 62 (c. 1850).
b) med saksubj.
α) gm att påverka (ngns) känslor l. väcka milda l. ädla känslor hos (ngn) blifva l. vara orsak till att (ngn) förmås (till ngt l. att göra ngt), på dyl. sätt förmå (ngn till ngt l. att göra ngt) (jfr a α). Sådant (dvs. Guds trösteliga löften) skulle ju beweeka och locka osz, at sättia all wår hiertans Tröst och Lijt på Gudh. Rudbeckius Luther Cat. 39 (1667). Hwem skulle icke sliik olycka till misskundsamhet beweka. A. Wollimhaus i 2 Saml. 1: 112 (c. 1669). Hvad är det, som oss til bönen beveka skal? Svebilius Kat. 50 (1779). (Petros' ifver) att bespara de sina lidanden, skulle hafva bevekt honom .. till mildhet, om ej hjelparen tillika hade varit den förhatligaste af alla homoiusianer. Rydberg Ath. 379 (1859, 1866; uppl. 1876: rört). Det är en missuppfattning af menniskohjertats naturliga beskaffenhet, då man förmenar, att endast predikan om Kristi kärlek i hans lidande och död för verldens synder skall beveka till bättring och omvändelse. Sundberg Farl. 14 (1873). Du fattiga barn, du bleka, / o, kunde min röst beveka / en värld att fatta din nöd! Söderberg Dikt. o. sång 48 (1901). — särsk. i förb. låta beveka sig till ngt l. att göra ngt, låta förmå sig till l. att göra ngt. Ett våp, en narr, / Som lät af inga föreställningar, / Ej hotelser, ej smicker sig beveka, / Att ta emot den magt hans fader haft. Franzén Skald. 3: 351 (1824, 1829). Om hon .. ville ådagalägga sin ånger .., så vore visst, att denne (dvs. lagmannen) .. läte sig deraf beveka att använda all den skonsamhet och mildhet, som lagen och hans samvete kunde tillstädja. Rydberg Frib. 166 (1857, 1877).
β) (numera föga br.) på grund af sin natur l. sina egenskaper o. d. (utan att påverka ngns känslor) blifva l. vara orsak till att (ngn) förmås (till ngt l. att göra ngt), på dyl. sätt förmå l. bringa l. föranleda (ngn till ngt l. att göra ngt) (jfr a β). (De danska fredskommissarierna hade ingen fullmakt af ständerna,) hvarföre vij icke heller såge någon orsak, som oss mehra ähn dem därtill kundhe beveka. A. Oxenstierna 1: 52 (1612). (Smaragden) beweker til godhe sedher, och förökar hans Äghodelar som honom bär. Forsius Min. 95 (c. 1613). Såssom Åhrstiden så widt förledh .. att man .. skiul för höstwädret sökia moste, och H: K: Mtt: ther af bewechtt, sigh tilbaka öfwer Dynen begaf. RARP 1: 31 (1627). Af .. de .. grufweliga spökelser de få see, blifwa (de) .. bewekte til ett fromt och spakfärdigt lefwerne. Hiärne 2 Anl. 259 (1706). När man hos en yngling ser inclination til ett visst stånd, .. så sluter man gemenligen, at han thertil bevekes af sin natur. Rydelius Förn. 211 (1721, 1737). Dessa synas .. hafva varit de orsaker, som bevekte Fichte att söka en ännu starkare begränsning Lärorne emellan. Biberg 2: 11 (c. 1820). Nyblom M. Twain 2: 120 (1874). — (†) Stiernan beweekte the wijse Män til Wägz. J. Matthiæ 1: 168 (1658). — särsk.
α') [jfr d. en bevægende aarsag, holl. bewegende oorzaak] i p. pr. närmande sig adjektivisk anv. i förb. bevekande orsak l. skäl, motiv, bevekelsegrund, driffjäder; vägande l. viktigt l. afgörande skäl, hufvudskäl, hufvudorsak; l. (mindre ofta) i förb. bevekande omständighet, viktig l. tvingande omständighet; jfr 7 o. BEVEKLIG 5 a. Then förnämbste beweekande Orsaak ther til (att vi ej skola fälla kärlekslösa domar öfver nästan), låter Christus förstå vthi Ewangelio. Rudbeckius Luther Cat. 119 (1667). Motiv, bewekande skiäl, orsak. Swedberg Schibb. 285 (1716). Bevekande orsaker til deras (dvs. människornas) fria gärningar. Högström Tankar om Gud 116 (1741, 1773). Människorna handla .. alltid .. efter vissa bevekande skäl. De Rogier Euler Bref 2: 20 (1787). Den bevekande inre orsaken till Rättfärdiggörelsen .. är Guds förbarmande kärlek. Norbeck Theol. 145 (1840, 1866) [lat. causa impulsiva interna]. Dalin (1850). Bevekande omständighet causa gravis, magna. Cavallin (1875). Bevekande skäl triftige Gründe. Auerbach o. Blomqvist (1907). — Anm. I somliga ex. kan bet. α inläggas, i hvilket fall de blifva fullt br.
β') i uttr. låta beveka sig till ngt, låta förmå sig till ngt. Schroderus Uss. L 4 b (1626). (Generalstaternas sändebud meddela,) att Bispen aff Culm hadhe lathett sig beveka aff deras införde argument, ded han ville komma tillstädes till Risenburg på tilkomendhe Söndag. A. Oxenstierna 1: 134 (1628).
γ') (†) försätta (ngn) i (en viss sinnesstämning l. sinnesförfattning), (hos ngn) framkalla l. väcka (en yttring af en dylik) (jfr a β β'). All Förargelse må vndflys, och dedh gemeene Krijgzfolcket til Gudeligheet aff Prädicantens Exempel och Lefwerne bewekt warda. Schmedeman Just. 196 (1621); jfr α. Tå hans vpsååt .. icke wille hafwa framgång, bleff han vthi sigh sielff til bitterheet och ilwilia bewekt. Schroderus Liv. 165 (1626). Denna dagsens fägnad hade varit fullkomlig, om icke Giöthildas sorgefulla åminnelse hade bevekt dem alla til sorg. Mörk Ad. 2: 408 (1744).
c) (†) i finit pass. utan angifvande af det, hvartill man förmås: afficieras, påverkas. Såsom en död menniskia intet hörer och bewekes, ehwad man ock på henne ropar och stöter: så skolen i och wara döde til syndennes bewekelse och eggelse. Swedberg Sabb.-ro 1335 (1691, 1712).
7) (†) leda l. styra (ngn l. ngns handlingar); bestämma (se BESTÄMMA, v.1 6 b) (ngn). Andan .. bewekte honom (dvs. Kristus) jw länger jw meer, så at thet är ingen Spegelfechten, ther S. Lucas säger: Han är starck worden j Andanom. Carl IX Bevis D 4 a (1604). Wäl weet iag at man bör inständigt thetta neka / At Stiernor kunna een Förnuftig Siäl beweka. Spegel Guds verk 172 (1685). At viljen .. altid följer sin största bevekelse, och ju altid bevekes mäst af thet, som i förståndet med the aldralifligaste och bevekeligaste färgor förestelles, såsom thet bästa ibland alt. Rydelius Förn. Föret. § 16 (1718, 1737). Nycken, slumpen blott beveker / Lyckan då hon ger sin hand. Wallin Vitt. 2: 247 (1806).
8) [jfr motsv. anv. af holl. bewegen] (†) bringa till stånd, åstadkomma (ngt). Alle thenna orsaker beweka itt öffuerflödigt flytande. B. Olavi 145 b (1578). Språket hafwer then egenskapen med sig, at intala, beweka och binda wenskap och kiärlek. Swedberg Schibb. 210 (1716).
Särskild förbindelse:
BEVEKA TILLHOPA. (†) till 2: leda samman. Ty hafwer Gud och täktz Edra hiertan tillhopa beweka. Stiernhielm Bröl. 482 (c. 1650).
Spoiler title
Spoiler content