BEÄNGSLA beäŋ4sla, i Sveal. äfv. 032, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
1) (numera i sht i religiös stil, föga br.) försätta i ängslig sinnesstämning, ängsla, oroa, bekymra, kvälja, pina; jfr BEÄNGSTA 1. Guds dom och hans eget samvete beängslade honom (dvs. E. XIV) så hårdt att han deröfver lät sig tycka i sitt sinne intet vara Konung. S. Elofsson i HSH 12: 150 (1599). När min beängslad' siähl sitt afskiedh taar med alla. Leyoncrona Vitt. 153 (c. 1685). Dhenna mijn af sorgh beängzlade sochneman. Växiö domk. akt. 1686, nr 236. Jag släpade mitt lif, beängslad så, / Som den, till döden dömd, för hugget bäfvar. Kullberg Tasso 1: 85 (1860). Exempel derpå, hur mången själ .. genom syndabördans borttagande, vann frid och ro för sitt tillförene fridlösa och beängslade hjerta. Berggren Pred. 253 (c. 1870). Vi skola .. blott öfverlemna oss på nåd och onåd med allt, som någonsin kan beängsla oss, i Guds fadershand. Rudin 1 Evigh. 1: 34 (1871, 1878).
2) (†) bringa i trångmål, hårdt ansätta, gå illa åt, hemsöka; särsk. i fråga om krig o. d.; jfr BEÄNGSTA 2. Dorpt, som nu af fienden mest warder beängslett. SUFH 2: 2 (1603). Tå the Rheginer wordo vthaff Konung Pyrrho medh Krijgh beängsladhe. Schroderus Liv. 441 (1626). Hwarföre .. the Swenska Slottet belade och i sex Weckor Stormskuto. Endtlich medan nu Höfwidzmannen så beängslades och hade ingen förhoppning om undsätning .., bödh han them Swenskom Slottet til vpgifft (dvs. öfverlämnande). Girs E. XIV 4 (c. 1630). Men säij, hwad hade wij mot Ehr, i Saxer, brutit, / At Eder täckts med Eld beängsla Dyna-Strand? Geisler Fägnetanckar D 1 b (1709).
