BICEPS bi4säps, r. (l. m.); i best. anv. utan slutartikel. Anm. Ordet brukades tidigast ss. lat. (t. ex. Rosenstein Comp. 97(1736)) o. uppfattas alltjämt ofta så.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. biceps, af lat. biceps, tvehöfdad, af lat. bi- (se BI-,prefix2) o. caput (se HUFVUD)]
anat. på öfverarmens framsida belägen muskel hvars öfre två senor äro fästa vid skulderbladet, medan den undre är fäst vid strålbenet; äfv. om viss lårmuskel. Du skryter med din biceps, dina muskler. Rydberg Dikt. 2: 140(1891). jfr: Den s. k. tvehöfdade muskeln (biceps). Lovén Huxley 132(1871).
Ssg: BICEPS-MUSKEL30~20. Bicepsmusklerna svällde stora och fasta utan oskön atletkontur. Öberg Makter 1: 81(1906).
