BIDOMINANT bi3~dominan2t l. -dω- l. -då-, r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. nebendominante; se BI-, prefix1 2]
(föga br.) mus. dominant i tonart till hvilken man utviker från hufvudtonarten. Tonisk dominant kallas dominanten såsom hufvudtonartens qvint, till skillnad från bidominanterna, som tillhöra de tonarter, i hvilka man utviker under tonstyckets lopp. NF 3: 1348 (1878).
