BIGGA big3a2 (bi`gga Weste), f.; best. -an; pl. -or.
(hvard., föga br.) lättretlig l. ondsint, äfv. trätgirig flicka l. kvinna. Bigga, ondbigga, säies om onda quinfålk, ähr vtaf pigg den såm sticker. Axehielm Lex. sueogoth. (c. 1630). Sahlstedt (1773). Bigga .. Liten, arg flicka. Almqvist (1844; angifvet ss. förekommande i det förtroligare umgängesspr. o. ss. användt mera skämts. än i ond mening). Kastman o. Lyttkens (1893). jfr: Jag älskar dig som Fru Biggas tunga älskar at bannas. Dalin Arg. 2: 420 (1734, 1754). — jfr ARG-, ETTER-, OND-BIGGA.
