BILBOKÉ bil1boke4 l. -å- l. -ω-, r.; best. -en l. -n; pl. -er.
Ordformer
(skrifves, i sht förr, äfv. bilboquet)
Etymologi
[liksom d., t. o. eng. bilboquet af fr. bilboquet, i hvars första del torde ingå fr. bille, kula, l. fr. bille, käpp, men som för öfrigt är oförklaradt]
benämning på en leksak bestående af ett skaft, på hvars ena ända en skål är anbragt, medan den andra ofta slutar i en spets, samt en medelst en tråd vid skaftet fäst kula, hvilken skall uppfångas i skålen l. på spetsen. Pfeiffer(1837). Efter dessa leksaker kommo då bilboqueterna ... Man satt hela timmarna och lekte med den lilla elfenbenskulan. Sturzen-Becker 2: 225(1861). Kerstin förargade sig åt sin säkerhet att sköta bilboquén. Hallström De fyra el. 150(1906).
