BILDARE bil3dare2, om person: m.||ig., om sak: r. l. m.; best. -en, äfv. -n; pl. =.
(numera bl. tillfällig anv. utom i ssgr) person (l. sak) som bildar. — särsk.
1) till BILDA, v.1 3: skapare, danare. Rysslands första bildare, Rurik och hans bröder. L. Hammarsköld (1817) hos Ljunggren SVH 5: 106; jfr 2. Menniskan (har) utaf Naturens och den Moraliska Verldens Högste Herre och bildare, fått sig den fullmagt gifven, att både vara sin egen Herre och tillika Herre öfver naturen. Biberg 2: 130 (c. 1820). Vi tala sålunda icke om en, några och alla såsom bildare af statsviljan. Fahlbeck Sv:s förf. 87 (1904). — jfr SKEN-BILDARE m. fl. — särsk.
a) till BILDA, v.1 3 b (β α'), om bildhuggare; jfr BILDNING 3 c α; numera blott med bestämning som angifver bildandets art. Han böd .. til at bli en oförliknelig Ritmästare, Målare, Bildare, Musicus, ja mångfaldig Konstnär. Dalin Arg. 1: 148 (1733, 1754). Serenius (1734; under image-maker). Bildaren af guda- och hjeltestoder. Beskow Minnesb. 1: 246 (1855, 1860). Luca della Robbia, den ädle bildaren i glacerad lera. Nyblom Ett år i söd. 250 (1883). Dens. i PT 1892, nr 298, s. 3.
b) till BILDA, v.1 3 c. De agglutinerande språkens sätt att grammatiskt uttrycka begreppens och föreställningarnas relationer (utvisa), att deras bildare i tankestyrka stått lägre än de flekterande språkens. Claëson 1: 236 (1858). — jfr STAFVELSE-BILDARE.
3) till BILDA, v.1 6; uppfostrare. Detta böra ungdomens Bildare väl behjerta. Grenander Niemeyer 94 (1805). Är ej Universitetet, är ej kyrkan denna folkets högsta bildare? Fahlcrantz 5: 63 (1843, 1865). (H. af Trolle) Uppfostrades under Fältmarskalken Ehrensvärd och var värdig sina bildare. Biogr. lex. 17: 334 (1849). — (†) utan angifvande af bildandets obj. O j upplysare, j bildare, j humanitetens förädlare! Geijer I. 5: 102 (1811).
