publicerad: 1964
SALT sal4t n.; best. -et; pl. (om olika slag) -er (UrFinlH 653 (1754) osv.) ((numera föga br.) = (Hiärne Förb. 12 (1706), Ramsay GeolGr. 1: 273 (1912))).
Ordformer
(saalt- i ssg 1640 (: saaltkaar). sal- i ssgr 1674 (: Saltunverk)—1745 (: Salpanplat). salt (-ldt) 1523 osv. saltz- i ssg 1629 (: saltz-accisen). soltt- i ssg 1539 (: soltt kar(e), pl.))
Etymologi
[fsv. salt; jfr fd., d., fvn., nor. o. got. salt, fsax. salt (mlt. solt, salt), mnl. sout, solt, salt (holl. zout), fht., t. salz, feng. sealt (eng. salt); besläktat med lat. sal, gr. ἅλς, möjl. äv. med mordvin. sal o. fin. suola; möjl. till det färgadj. som föreligger i nor. dial. sal, gulblek, fvn. sǫlr, grågul (se SALIV). — Jfr SALGEMMA, SALIFIKATION, SALIN, adj., SALLAD, SALMIAK, SALPETER, SALSA, SALSER, SALT, adj., SALTSIG, SYLTA, v., SÅS, SÄLTA, sbst. o. v., m. fl.]
1) (ss. krydda o. konserveringsmedel använd) mer l. mindre ren natriumklorid, ofta (särsk. i fråga om havssalt) innehållande äv. små mängder magnesium-, kalcium- o. kaliumsalter, koksalt (äv. kallat vanligt salt). Koka l. (numera bl. i skildring av ä. förh.) sjuda salt, framställa salt gm inkokning av saltvatten. Strö salt på maten. G1R 1: 128 (1523). Saltet tienar til at bewara maat medh och giffua honom en godh smaak. LPetri Kyrkiost. 76 b (1566). Groffth Salth. KryddRSthm 1570 C, s. 5. Saltt och salttpetter i rijket moste vij haffva för öhrlig skuldh. RP 6: 650 (1636). (Sv.) Koka salt, (lat.) Coquere sal. Schultze Ordb. 3977 (c. 1755). (Salt som utvunnits ur havsvatten) kallas grått Salt .., men genom kokning renadt, heter det hwitt salt. Orrelius 325 (1797). Sjuda salt af hafsvatten. Weste FörslSAOB (c. 1815). Natriumklorid, känt av alla som vanligt salt eller koksalt. Bolin VFöda 43 (1933). Östersjön håller ungefär 1,5 % salt, Nordsjön 2,4 % och Atlanten 2,9 %. Östergren (1937). — jfr BAJ-, BERG-, BORDS-, GRÖN-, HAVS-, HÖ-, KANARIE-, KNISTER-, KOK-, KREATURS-, KRISTALL-, KÄLL-, KÖKS-, MAT-, SALIN-, SJÖ-, SLICK-, SMÖR-, STEN-SALT m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt (jfr b β slutet). Man skal tagha suart salt aff onda gellenärer. SvOrds. B 5 a (1604); möjl. till 3 [jfr fvn. svarta salt, ämne erhållet gm urlakning av tångaska]; jfr GÄLDENÄR 1 a. Så hwit salt har iag sit för och gåt om och inte sit på thet. Horn Beskr. 54 (c. 1657; yttrat om en uppvaktande herre). Kött vthan Salt, och Barn vthan tucht, kan intet länge wahra. Grubb 443 (1665). Wijszdom vthan brwk, är Salt vthan sälta. Dens. 860. Saltet är dhet bästa kryddet. Törning 131 (1677).
b) i vissa uttr., i fråga om användande av salt l. (i utvidgad anv.) saltlake för konservering.
β) ligga (förr äv. vara) i salt (förr äv. saltet), vara insaltad. Laxfisket (i Torneå) har i år varit så ymnigt, at 2,500 t:r troddes vara i salt. Porthan BrCalonius 125 (1794). — särsk. (†) bildl., i uttr. ligga i salt(et), om synd l. brott o. d.: vänta på sitt straff l. icke bli bortglömd; särsk. i det ordspråksliknande uttr. länge ligger sak i salt(et), betecknande att brottslig gärning o. d. kan (bli åtalad o.) få sitt straff långt efteråt l. att ngt icke blir glömt, även om lång tid går. Han brukade skendelige munnen på Konungen. Men han bleff therföre afflöndt så att halsbenet brast. Doch icke för än 8 åår ther effter. Man plägar seija, thet ligger lenge saak i salte. Svart G1 158 (1561). Lenge ligger saak j saltet, om sokaren (sannol. felaktigt för sökaren l. soknaren) doger nogot. SvOrds. B 4 b (1604). Ingen syndh (blir) förgiäten eller ostraffat, ehuru länge hon ligger i saltet. Rudbeckius KonReg. 300 (1616). Länge ligger saak i salte. Och heeter fördhenskull: .. Lang geborget ist nicht geschenkt. Grubb 128 (1665). Länge ligger Saak i Salte. Poëten haar och wedh sådan meeningh sagt: Sera, tamen tacitis, pæna venit pedibus. Dens. 532. Saak ligger i salt. Hiärne 2Hskr. 64 (c. 1715).
γ) (†) i det attributiva uttr. (ut)ur salt(et), som legat i salt, (in)saltad. Färsk giädda uhr saltt med Pepperot. HovförtärSthm 2/11 1667 B. Fåhr uthur salltet. Därs. 1681 A, s. 534. Därs. 1695 A, s. 857.
c) i fråga om rituellt l. magiskt l. symboliskt användande av salt o. i uttr. som ansluta sig härtill.
α) i fråga om användande av salt vid religiös ceremoni. Alt offer moste medh salte saltat warda. Mark. 9: 49 (NT 1526); jfr δ. Presten giffuer barneno salt j mwnnen (vid dopet). OPetri Hb. A 4 b (1529). Tit spijsoffer skal aldrigh wara vthan tins Gudz förbundz salt, Ty vthi alt titt offer skalt tu offra salt. 3Mos. 2: 13 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917); jfr δ. (Kvinnorna) trodde det deras barn ej wordo wäl döpte, då man ej lade dem salt i munnen. Celsius G1 1: 382 (1746). Saltet, såsom renande och bevarande, spelade en stor roll vid hedningarnes offer och har haft samma symboliska betydelse inom den kristna kyrkan vid dophandlingen och vid välsignandet af det vigda vattnet. Hildebrand Medelt. 3: 481 (1901).
β) (förr) i fråga om användande av salt ss. magiskt medel vid signeri o. d.; särsk. dels i fråga om kastande av salt mellan två personer (för att väcka missämja mellan dem) l. över ett djur (för att skydda det mot onda makter) l. efter en död vid begravning (för att hindra honom att gå igen), dels i uttr. läsa i salt, framsäga besvärjelser hållande salt i handen (jfr LÄSA, v.3 1 f ζ). Jnger Pärsdotter i Högsån i Thuna sokn .. pläghar bruka lefierÿ, eller läsa i salt för elfuebläst, finneskot, thett är när kalfuarna ragha och kunna intet gå, för olycka i hyttorna, när hyttorna willia intet gå. VästeråsDP 12/2 1621. Honn skulle skaffa een Persson, Som skulle kasta Saltt emellan Båtzmannen Zachriss och hans Moder. GullbgDomb. 14/6 1652. Hade .. (en ko) blivit ”modstulen” så botades hon av att man kastade salt över ryggen på henne och läste en formel. Arv 1953, s. 49. Den döde hindrades att gå igen, om man kastade salt efter honom vid begravningen. Därs. s. 50.
γ) (förr) i fråga om användande av salt (jämte bröd l. vatten) vid edgång l. bedyrande. När .. (gement folk) wilia någhon ting lijka som medh Eedh stadfästa, så äta the Salt på Brödh. Palmchron SundhSp. 73 (1642). (Männen i byn) nödga .. den de hafwa misstancka till at swärja en förskräckelig eed, tagandes salt och watn i munden medan de swärja. Carlquist Herdam. II. 3: 495 (i handl. fr. 1702). At taga salt ok bröd på, at något är sant. Ihre DissJurForm. 12 (1746). Af hospitalshjonen (i Hälsingborg) föröfwades (enligt en anmälan till domkapitlet c:a 1705) .. signeri och swärjande på salt och bröd. Cavallin Herdam. 3: 348 (1856).
δ) (i sht om ä. förh.) i uttr. som anspela på förhållandet att förtärande av (bröd o.) salt (vid gemensam måltid) är en symbol för gästfrihet l. vänskap; äv. i uttr. som beteckna att den som äter ngns salt står i tjänareförhållande o. d. till denne. Man måste ingen troo, eller inlåta sigh i wänskap medh, förr än man haar förtärdt medh honom en skäppa Salt. Grubb 815 (1665). Alldenstund wi äte palatsets salt, hafwe wi icke längre kunnat se på konungens smälek. Melin HelSkr. Esra 4: 14 (1859; äv. i Bib. 1917). Mitt sto (skall) föra dig till mitt .. tält, .. der vi vilja äta vänskapens salt tillsammans. Bremer GVerld. 4: 197 (1861). 2SvUppslB 25: 125 (1953).
d) i fråga om användande av salt ss. medel att förhindra l. utrota växtlighet l. liv; äv. bildl. (Han) slogh stadhen nedher, och sådde salt ther vppå. Dom. 9: 45 (Bib. 1541). Rom hade ännu icke strött sitt salt på Karthagos ruiner. Topelius Vint. I. 2: 376 (1860, 1880). Jag tyckte, att lögnen hade sått salt i min kärleks örtagård. Locke ÖsterlFrukt 35 (1876).
e) i uttr. som anspela på det skämtsamma påståendet (till barn) att man kan fånga en fågel, om man kan komma nära nog för att strö salt på dess stjärt. Björkman (1889). (Sädesärlan) har ögonen med sig — hon hör inte till dem, på vilka man strör salt på stjärten och sedan tar dem. Rosenius SvFågl. 1: 328 (1919).
f) i uttr. salt i surt (förr äv. ont) öga l. sura (förr äv. såra) ögon, ss. beteckning för ngt obehagligt l. plågsamt; jfr g.
α) i jämförelser; förr äv. i uttr. bliva fägnad som salt i surt öga, bli ogästvänligt mottagen. Så är stiuffmoder moot barn, som salt j såår ögon. SvOrds. C 2 a (1604). (Han) blef fägna af hene som salt i surt öga. Horn Beskr. 75 (c. 1657). Han är kommin som salt i surt öga. Törning 51 (1677). 3SAH LVI. 2: 35 (cit. fr. 1694: warit som salt i ondt öga). Jag weet, at denne lära .. lärer swida som salt i surt öga. ZWestbeck (1726) i KyrkohÅ 1907, s. 259. Detta (överste Loths yttrande) kändes Mäster-Abraham som salt i sura ögon. Högberg Vred. 2: 296 (1906). Försöksmobiliseringen .. måste verka som salt i surt öga på försvarsavskrivningspartiet. AB 1913, nr 38, s. 3.
β) i bild. Per Brahe var måhända missnöjd att hafva blifvit ställd under Oxenstjernas ledning ... Oxenstjerna deremot .. blef ännu mera uppbragt, då han såg sig försummad. Så blef det å ömse sidor salt i surt öga. Fryxell Ber. 7: 109 (1838). Man förstår att han var ett salt i surt öga för biskop och capitulares. UNT 1943, nr 87, s. 8. Framgångar måste bäras med blygsamhet för att inte stänka salt i sura ögon. Holmberg Leopold 1: 85 (1953).
g) i uttr. (peppar och) salt i (ett öppet) sår l. i såret l. såren, ss. beteckning för ngt obehagligt l. plågsamt (jfr f) som tillkommer utöver tidigare obehag l. plågor.
α) i jämförelser. För fursten voro dessa ord som peppar och salt i ett öppet sår. Cederschiöld Riehl 1: 23 (1876). Svida som salt i sår. Östergren (1937).
β) i de bildl. uttr. lägga l. strö salt i såret l. såren. När vi skurit fötterna och stuckit händerna kommer behofvet att strö salt i såren — på hvarandra. Strindberg Dam. 165 (1898). De oansenligaste småting lade salt i såret. Högström-Löfberg TLyckhD 210 (1929).
h) i utvidgad anv. (jfr b, 3).
α) om saltvatten l. havsvatten; ss. förled i ssgr; jfr SALT-DRÄNKT, -FUKTIG, -GRÖN, -STÄNK, -STÄNKT m. fl.
β) ss. förled i ssgr som beteckna lokal l. kärl avsedd (avsett) för saltade matvaror (jfr anm. sp. 338); jfr SALT-BALJA, -BOD, -HO, -HUS, -KAR, -SKAFFERI, -TRÅG, -VALV m. fl.
γ) [efter motsv. anv. i fvn.] (i vitter stil, arkaiserande) om hav. Stolt lågar den nordiske Sångarens håg, / Att sträcka sitt namn öfver östliga Saltet, / Sitt namn öfver vestliga Saltets våg. Leopold 6: 374 (1828). (Vikingarna) gåfvo sig .. ut på det stora saltet och styrde efter vinternätterna. Heidenstam Folkung. 1: 208 (1905). Sjöfröken ilade fram med fräsande fart och befann sig / ömsom i ömkliga sund och ömsom ute på saltet. Lundström Sjöfr. 130 (1929). jfr: Fjerran bakom i böljornas salt står kölarnes fåra. Adlerbeth Æn. 110 (1811); jfr α. — jfr VÄSTER-, ÖSTER-SALT.
δ) (†) om saltbeta. (T.) Das Leder liegt in der Beitze, (sv.) lädret ligger i betan eller saltet. Lind 1: 331 (1749).
ε) ss. senare led i ssgr som beteckna en blandning av pulveriserade kryddor o. salt l. en blandning av ämnen som användes vid kryddning o. d. på samma sätt som salt; jfr KRYDD-, MUSKOTER-, SELLERI-, VITLÖKS-SALT.
i) i mer l. mindre bildl. anv. (jfr b β slutet, d, f β, g β, 2). Döden wäl hotar; / Ödet dock motar: / Wil mig förwara, / At än förfara / Mer af werdsens bitra salt. Nordenflycht QT 1745, s. 135. — särsk.
β) i vissa uttr. betecknande lekar.
α') [jfr d. veje salt, nor. veie salt] väga salt, i fråga om lek vari de två deltagarna ställa sig med ryggarna mot varandra, ta varandra under armarna o. väga upp varandra växelvis från marken gm att böja sig framåt. Ihre Superstit. 32 (1750). Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 1: 143 (1949).
γ') [jfr sv. dial. bösta salt, krossa salt] (i vissa trakter) bösta salt, i fråga om lek varvid de tävlande stå mitt emot varandra, slå ihop handflatorna i takt samt stampa med fötterna i golvet för att se vem som härdar ut längst. Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 1: 139 (1949).
δ') [jfr GNO I 2 slutet] (i vissa trakter) gno salt, dels i fråga om lek vari en deltagare sitter på golvet med benen under sig o. bemödar sig att med en karbas slå till en l. flera andra deltagare som utmana på visst sätt, dels i fråga om leken ”väga salt” (se α'). LandsmFrågel. XXVIII. 1: 13 (1930). Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 1: 143 (1949; om ”väga salt”).
γ) [jfr d. han er ikke værd det salt, han æder, t. er verdient nicht das salz zum brote, eng. he is not worth his salt] i uttr. inte vara värd l. göra rätt för l. förtjäna saltet (till brödet l. i maten) o. d., vara värd osv. så gott som ingenting; vara oduglig. Dermed förtjenar man inte saltet i maten. Granlund Ordspr. (c. 1880). Inte värd saltet en gång. Björkman (1889). Han gör inte rätt för saltet. Dens. 918. Han förtjänar inte saltet till brödet. Harlock (1944).
δ) (i vitter stil) om tårar; jfr h. Lafeu. Ert beröm, min fru, framkallar hennes tårar. Grefwinnan. Det är det bästa salt, med hwilket en flicka kan krydda sitt beröm. Hagberg Shaksp. 10: 3 (1850). Sorgen tyngde alla hjernor / Och hvart öga fick sitt salt. CVAStrandberg 1: 154 (1861). jfr: En skur på gröna knoppar / som springa efteråt, / ett salt av honungsdroppar / är hjärtats ungdomsgråt. Karlfeldt FlBell. 42 (1918). — jfr TÅRE-SALT.
2) i vissa oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av 1, utgående från saltets användning ss. krydda l. konserveringsmedel; jfr SALTA 3.
a) om ngt som håller ngt friskt l. levande; äv. om ngt uppfriskande l. livgivande l. uppiggande l. stimulerande (i ngt), krydda; surdeg; särsk. i uttr. vara ngts salt l. ett salt i ngt o. d.; ofta med anspelning på bibelstället Mat. 5: 13; jfr f. I ären Jordennes salt, är thet så ath saltit mister sin sälto huad kan man salta ther medh? Mat. 5: 13 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). At en Prestman, som i Läro och lefwerne är ett odugeligit salt, warnas och bestraffas. VDAkt. 1779, nr 44. Christendomen .. äger makt att hålla sinnena vakna .. till ett .. bewis derpå, att christendomen ännu är ett salt, som icke förlorat sin sälta. SKN 1843, s. 306. Ett lands studerande ungdom är dess andeliga salt. Boström 3: 249 (1863). (Pietismen i Sverige) har verkat såsom ett andeligt salt under tider af andelig död och säkerhet. Vittnet 1864, s. 159. Därför att de heliga mottagit något från den värld, där allt är lif och friskhet, därför hafva de varit det salt, som gjort att jorden ej bortruttnat. Billing Betr. 583 (1907). I över sex decennier har ”Politiken” varit ett salt i det danska samhällslivet. GHT 1947, nr 56, s. 3.
Anm. till 2 a. I det hos PErici Musæus 2: 41 b (1582) förekommande (Hycklande lärare) äro onyttiga saltstumme hunde är onyttiga saltstumme sannol. felaktigt för onyttigt salt, stumme [t. orig.: sind das tumme Saltz, stumme Hunde].
b) om ngt som ger färg, väcker intresse, verkar stimulerande l. retande l. lockar till skratt i en framställning l. i ngns tal o. d., färg, krydda; kvicka infall, träffande (o. elaka) anmärkningar; skämt; ironi, satir; udd; jfr e, f. De Lärdas kryddade Pedanterier woro aldeles utan Salt. Dalin Arg. 1: 133 (1733, 1754). (Runius) kund' både Hof och Stad, / Med sina infals salt på en gång giöra glad. SvNitet 1738, nr 20, s. 6. Quicka infall, som verterade i andra språk behålla lika fult sitt salt. Ferrner ResEur. 290 (1760). Jag fann intet salt i hans tal. Widegren (1788). Comiskt salt, qvickhet, philosophi, nit för dygd och seder, förena sig med de poetiska behagen, att göra .. (Kellgrens arbeten) förträffliga. Stenhammar 280 (1798). Med blotta beskedliga omdömen lockar man ej publiken, man måste blanda salt i för att ha inkomst af en tidning. Vasenius Top. 3: 232 (i handl. fr. 1845). Hans satiriska förmåga var stor och han sparade ej på saltet i sin conversation. Ahnfelt StudM 1: 203 (1857). Det hände någon gång, att han inlade en smula salt i sitt uppträdande. MinnGPrästh. 3: 178 (1926). — särsk. i uttr. attiskt salt, se ATTISK, adj. d.
c) [efter lat. cum grano salis] i uttr. med en nypa, äv. ett korn salt, med viss kritik l. skepsis; med en smula sunt förnuft; med viss moderation; icke efter orden; jfr NYPA, sbst. 3. (Den utländska litteraturkritiken) blir i allmänhet mottagen med ett korn salt. SvD(A) 1929, nr 343, s. 11. Många av hans kategoriska formuleringar måste tagas med en nypa salt. FinT 1955, s. 246. jfr: (Lat.) Cum grano salis .. (sv.) ”med ett korn salt”. NF 3: 676 (1879).
d) om visdom l. klokhet l. förnuft l. vett l. höviskhet; äv. i sådana uttr. som visdomens l. kunskapens salt, om visdom resp. kunskap; förr äv. i uttr. hövlighetens salt l. hövligt salt, om höviskhet o. d.; numera bl. i bibeln o. bibelpåverkat språk. Idhart taal ware altijdh medh nådhe, förmengt medh salt, ath j weten huru j skolen swara hwariom och enom. Kol. 4: 6 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). Gudh som tich skapat haffuer, han vplyse tich och giffwe tich wijszdomsens salt. OPetri Hb. A 4 b (1529). (Biskopen lät säga judarna:) Jagh will icke twinga edher att bekänna Gudz Son: Doch predikar iagh edher, och ströör Kundskapsens Salt vthi edher Hierta. Schroderus Os. 2: 154 (1635). Tysthetens gylne Lås det ädla Qwinno-Smycke, / Satt wed thesz kyska Mun, men när then äntlig galt / War Hennes Tal förmängt med Höflighetens Salt, / Fördenskull war Hon och hos allom högt i Tycke. Runius (SVS) 1: 131 (1698). Hvart iag min ögon på the dyra bladen (dvs. fru Brenners dikter) sänder, / Hvad annat finner iag än salt och liufligheet. TRudeen Vitt. 202 (1713). Friherre Josias Cederhjelm med sitt vanliga salt tillstyrkte, att man i närvarande dilemma skulle taga en medelväg, att allenast genom en deputation komplimentera landtmarskalken och underrätta sig om hans hälsa. Adlerbeth Ant. 1: 89 (c. 1792).
e) (numera bl. i vitter stil, tillf.) om ngt som verkar ss. en krydda gm att förhöja njutningen l. ge ökat behag åt ngt; jfr a. Andras bifall är det salt, som gör oss Dygden ännu mera smaklig. Lantingshausen Young 2: 24 (1790). Njutnings behagen .. utgiöra saltet på Lifstids Lyckorne. CAEhrensvärd Brev 2: 56 (1795).
f) [jfr a, e] (i sht i vitter stil) i uttr. livets salt, ”krydda(n)” l. ”färg(en)” i livet; äv. övergående i bet.: det bästa l. högsta l. skönaste i livet. Munsterhjelm Rävjakt. 31 (1923).
3) [utvidgad anv. av 1] (i sht i fackspr.) kemisk förening som uppkommer gm en syras inverkan på en bas, varvid en l. flera väteatomer hos syran utbytas mot metall l. en atomgrupp; äv. (i sht ss. senare led i ssgr) om ämne (i sht med medicinsk l. teknisk användning) som utgör en blandning av sådana kemiska föreningar l. en blandning där en sådan kemisk förening är en mer l. mindre väsentlig beståndsdel; i ä. fackspr. äv. allmännare, om ämne (l. blandning av ämnen) som liknar salt (i bet. 1), i sht gm att ha (utpräglad smak o.) egenskapen att vara lösligt (löslig) i vatten (se anm. sp. 337). HSH 38: 104 (1592; om salpeter). Gemenligen är likwist en stor åtskilnad emellan Örte-Salten, i anseende til theras Smak: Til Exempel, Saltet af Böne-Halm, stinkande Lie-Warg och flera dylika smakar intet just alcaliskt, vtan Salt, bätskt och skarpt. Steinmejer Palmberg App. 111 (1733). Salter af aska fås. UrFinlH 653 (1754). Syror skiljas hufvudsakeligen derigenom ifrån andra salter, at de på tungan upväcka en känning, som vi kalle sur smak. VetAH 1773, s. 172. Bergman anser dem för Salter, som upväcka mer eller mindre smak på tungan, och väl finrifne åtminstone i 1000 gånger sin tyngd sjudande vatn kunna uplösas. Retzius Min. 37 (1795). Medicinskt salt .. torde .. äfven böra göras tullfritt. BtRiksdP 1868, 5: nr 4, s. 14. Salter äro vid vanlig temp(eratur) fasta kroppar, kristalliserande el(ler) amorfa. De kunna vara såväl färgade som färglösa. Många smaka saltartat, andra sött, bittert el(ler) adstringerande el(ler) surt. SvUppslB 23: 1035 (1935). — jfr ALKALI-, ARSENIK-, ASK-, BARIUM-, BENSOE-, BET-, BITTER-, BLEK-, BLODLUTS-, BLY-, BLÄCK-, BROM-, BRONS-, BÄRNSTENS-, CITRON-, DIAZO-, DIDYM-, DIGESTIV-, DUBBEL-, EMSER-, FERRO-, FIXER-, FOSFOR-, GLAUBER-, GULD-, GÖDSEL-, HALOID-, HJORTHORNS-, IRIDIUM-, JÄRN-, JÄRNOXID-, KADMIUM-, KALI-, KALK-, KARLSBADER-, KINA-, KOBOLT-, KOPPAR-, KROM-, KUPRO-, KVICKSILVER-, LAXER-, LERJORDS-, LUKT-, LUT-, MEDEL-, METALL-, MORELL-, MUR-, NÄRINGS-, OXID-, PLATINA-, PREPARER-, PRUNELL-, SILVER-, SODA-, SVAVEL-, TAND-, TENN-, URIN-, VÄG-, VÄXT-, ZINK-SALT m. fl. — särsk.
a) i vissa fackspråkliga uttr.
α) [jfr nylat. sal alcali(n)um] (numera bl. tillf.) alkaliskt, äv. alkaliniskt salt, om alkali l. alkalisalt l. blandning av alkalisalter (jfr LUT-SALT); äv. i uttr. flyktigt alkaliskt, äv. alkaliniskt salt, om ammoniak l. ammoniumsalt l. blandning av ammoniumsalter (jfr δ, FLYKTIG, adj.2 4 b, LUT-SALT d, RÖK-SALT 2, RÖT-SALT), fast alkaliskt salt, om pottaska l. soda (jfr LUT-SALT e). Profwet wore werkeligen intet orätt, så framt man wille försöka om the Alcaliske Salten behålla samma Kraft som the Örter, af hwilka the äro giorde. Steinmejer Palmberg 109 (1733). Alt som ger sot, ger ock et flygtigt Alkaliskt salt. Wallerius Min. 436 (1747). Fast alkaliskt salt .., som smälter i eld, men ej röker; kallas och Lutsalt. Dens. ChemPhys. 1: 323 (1759). Detta flygtiga alkaliniska saltet äger de egenskaper, som et alkaliskt salt tillkomma. Därs. II. 1—2: 146 (1765). Alkaliskt salt. TeknOrdb. 1025 (1951).
β) [jfr t. basisches salz] basiskt salt, salt (innehållande hydroxyljoner) som uppkommer, då en bas endast delvis neutraliserats av en syra. Kiselsyrad kalkjord .. utgör i form af basiskt salt .. hufvudbeståndsdelen af masugnsslagg. Almström KemTekn. 1: 578 (1844). Om en bas endast är delvis neutraliserad, erhållas basiska salter, t. ex. Cu(OH)F, basisk Kopparfluorid. SvUppslB 23: 1035 (1935).
γ) engelskt salt, bittersalt; jfr ENGELSK, adj.1 a. (Lat.) Sal Anglicanum (sv.) Engelskt-Salt. ApotT 1739, s. 65; möjl. ssg. Linné Stenr. 40 (c. 1747). En ordentlig dosis engelskt salt med tillsats av något extra illasmakande (intages), ty eljest blir kuren ej uppskattad! Otter Officer 260 (1930).
δ) [jfr nylat. sal volatile] (numera bl. tillf.) flyktigt salt, salt som lätt antar gasform l. avdunstar; i ä. fackspr. särsk. om ammoniak l. ammoniumsalt (särsk. ammoniumkarbonat) l. blandning av ammoniumsalter; äv. i uttr. surt flyktigt salt, förr särsk. om flyktig syra (jfr ϑ); jfr α, FLYKTIG, adj.2 4 (b). (Eng.) Nitre, .. (sv.) flyktigt salt. Serenius Oo 2 a (1734). Benzoë Blommor .. Äro et surt flygtigt salt. Wallerius Min. 181 (1747). Hjorthornssalt, .. (dvs.) kolsyrad ammoniak, flyktigt salt. Grafström Kond. 302 (1892). Luktsalt .. (dvs.) starkt luktande, flyktigt salt. SAOB L 1173 (1941).
ζ) [jfr nylat. sal neutrum] neutralt salt, salt som uppkommer, då alla väteatomerna i en syra utbytts; jfr NEUTRAL-SALT. Det fullt neutrala saltet vinnes i de flesta fall genom afdunstning till kristallisation, då den jemt mättade föreningen anskjuter. Berzelius Kemi 1: 397 (1808). SvUppslB 23: 1035 (1935).
η) primärt, sekundärt l. tertiärt salt, salt som uppkommer, då en, två resp. tre väteatomer i en syra utbytts. Rosenberg OorgKemi 168 (1887). SvUppslB 23: 1035 (1935).
ϑ) [jfr nylat. sal acidum] surt salt, salt som uppkommer, då icke alla väteatomer i en syra utbytts; förr äv. om syra (jfr δ). Wallerius Min. 179 (1747). Sura Salter, Syror igenkännas lätteligen af följande egenskaper. Retzius Min. 39 (1795). De sura salterna äro ofta lösliga. SvUppslB 23: 1036 (1935).
b) (numera bl. i skildring av ä. föreställningar) ämne som ansågs vara ett av de grundämnen varav allting var uppbyggt. Hwaraf nu hwart och et metall består, såsom af Swafwel, Qwick Silfwer och Salt, .. det skall i en annan Ort .. beskrifwas. Hiärne Berghl. 445 (1687). Enligt Paracelsus äro de fyra elementen, vatten, eld, luft och jord, bildade av tre grundämnen, som han kallar svavel, kvicksilver och salt. Tigerstedt MedUtv. 1: 152 (1923). Till dessa fyra element (dvs. vatten, luft, jord, eld) lades .. snart ytterligare tre, nämligen svavel, kvicksilver och salt. Bolin KemVerkst. 21 (1942).
Anm. till 3. I ä. tid hade ordet ss. kemisk term växlande innebörd. I allm. var anv. i ett avseende inskränktare än nu, i det att endast vattenlösliga (l. i viss mängd vatten lösliga) ämnen räknades ss. salter, i ett annat avseende allmännare än nu, i det att äv. syror o. fria baser räknades ss. salter. Se närmare LRamberg i UUÅ 1925, Progr. 2: 16 ff.
Ssgr (i allm. till 1. Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kunna äv. (ev. i viss bet.) hänföras till salt, adj., l. salta, v. I sht gäller detta dels benämningar på kärl i vilka matvaror nedsaltas o. förvaras (jfr salt, sbst. 1 h β), t. ex. -balja, -kar, -tina, -tunna, vilka äv. kunna hänföras till salta, v., dels benämningar på saltade matvaror, t. ex. -bog, -fisk, -gurka, -kött, -sill, vilka numera vanl. uppfattas ss. hörande till salt, adj.): A: SALT-ACCIS. (förr) accis erlagd av köpare av importerat salt; jfr -licent, -tull. RP 1: 144 (1629). —
-AG. (numera mindre br.) bot. växten Scirpus rufus (Huds.) Schrad., som växer vid havsstränder, rödsäv. Krok o. Almquist Fl. 1: 211 (1903). Auerbach (1913). —
-ANLEDNING~020. (numera föga br.) bergv. (spår till) obruten saltfyndighet; jfr anledning 2 b. EconA 1808, juli s. 17. Svea 1: 68 (1824). —
-ART.
2) till 1, 3: slag av salt (jfr art 8, 8 a β); i sht (kem.) till 3. Mineralier äro antingen halfwa metaller, eller Salt- eller Swafwelart. Hiärne Berghl. 448 (1687). Bergv. 2: 228 (1741). Orrelius 324 (1797; i pl., om bergsalt o. stensalt). —
(1, 3) -ARTAD, p. adj. nära besläktad med l. till sin natur l. beskaffenhet liknande l. närmande sig l. påminnande om salt (l. smaken o. d. hos salt), saltaktig; förr äv. dels om födoämne o. d.: som innehåller salt (se salt, sbst. 1) l. har saltaktig smak, dels övergående i bet.: som utgöres av salt l. salter (se salt, sbst. 3). Björkegren 2481 (1786). LBÄ 44—50: 335 (1801; om matrester o. d.). FKM 4: 46 (1815; om fossil som utgöras av salter). Saltartad smak. Ekenberg (o. Landin) 297 (1890). —
(1, 3) -ARTIG. [jfr t. salzartig] (numera knappast br.) = -artad. Wallerius Min. 5 (1747). Rinman 2: 1000 (1789). TeknOrdb. 1025 (1951). —
-ARV, äv. -ARVE, r. l. m. bot. växten Minuartia peploides (Lin.) Hiern (som växer vid havsstränder). Fries BotUtfl. 3: 223 (1864).
Ssg: saltarv-släkte(t). (numera föga br.) bot. släktet Ammodenia Gmel. (numera vanl. inkluderat i Minuartia Loefl.). ArkBot. II. 1: 61 (1904). SvUppslB (1935). —
(1, 3) -ASKA, r. l. f. [jfr d. saltaske, (ämne erhållet gm urlakning av) aska av tång o. d., t. salzasche] (†) benämning på vissa (mer l. mindre rena) magnesium-, kalcium- l. kaliumsalter l. blandningar av sådana salter; särsk. dels om pottaska, dels om avfallsprodukter vid saltsjudning. Triewald Förel. 2: g 3 b (1736; om pottaska). Bergman Jordkl. 1: 430 (1773; om magnesiumklorid). Saltaska .. kallas vid saltsjuderierne det sediment, eller den jord- och stenaktiga materia, hvilken skiljer sig ifrån saltvattnet. Rinman (1789). Saltaska .. (dvs.) Vitriolsyra mättad med kalkjord. Weste FörslSAOB (c. 1815). —
-ASSIGNATION. (förr) anvisning utfärdad av riksens ständers bank mot säkerhet i salt upplagt i magasin o. berättigande innehavaren att utfå lån om visst belopp. 1 Salt Assignation af 2000 R(iks)d(aler). BoupptSthm 11/1 1689. —
(1, 3) -AVLAGRING~020. särsk. konkret: avlagring bestående av salt; särsk. till 1. Holmström Geol. 11 (1877). —
(1, 3) -AVSÄTTNING~020. särsk. till 1.
-BACK l. -BACKE. (numera knappast br.) låda för förvaring av salt. HemslöjdsutstSthm 1880, s. 146. Klint (1906). —
-BAD.
1) till 1: bad som ngn tar i salt vatten (havsvatten), salt bad; jfr salt, adj. 1 c. Krydd-, Salt- och Dusch-Bad. DA 1824, nr 92, s. 3.
2) i sht tekn. till 1, 3: bad l. lösning innehållande salt(er). I Levanten lägger man .. skinnen (till saffian) först i ett saltbad och derefter i ett fikonbad. AHB 4: 16 (1860). JernkA 1928, s. 595.
Ssg (till -bad 2; tekn.): saltbad- l. (vanl.) saltbads-ugn. ugn använd för härdning av stål varvid det stycke som skall härdas nedsänkes i ett bad av smält(a) salt(er). Sänket (vid sänksmide) härdas slutligen efter upphettning i muffelugn, bly- eller saltbadsugn samt anlöpes i olja. 2NF 28: 105 (1918). —
(1, 1 h β) -BALJA, r. l. f. (salt- 1734 osv. salte- 1926) (i sht förr) balja för förvaring av salt l. för saltning (o. förvaring) av matvaror; jfr -bälja. Serenius (1734; under salt). En god ko kommer inte i saltbaljan. Östergren (1937). särsk. (skämts.) i utvidgad anv., om dålig båt: (gammal) skorv. Den gamla saltbaljan får vind i storen och sticker ut över fjorden. TurÅ 1949, s. 203. —
(3) -BAS, förr äv. -BASIS. [jfr t. salzbase] (numera knappast br.) kem. om kemisk förening som med syror ger salter; jfr bas, sbst.1 4 b. Lyceum 2: 142 (1811). Cannelin (1939). —
(1, 3) -BEHANDLING~020. jfr behandling 2 b, e. TLäk. 1832, s. 158 (om saltkur mot kolera). Motorför. 1929, nr 10, s. 8 (om behandling av väg med vägsalt). —
(1, 3) -BEMÄNGD, p. adj. bemängd med salt; särsk. till 1. Saltbemängda ödemarker. Hedin GmAs. 2: 383 (1898). —
-BEREDARE. (numera bl. tillf.) person som yrkesmässigt sysslar med salttillverkning, saltsjudare. Nordforss (1805). —
-BERG. [fsv. saltbiärgh (i bet. 1); jfr mlt. soltberch]
2) berg (se d. o. 2) innehållande kristalliniskt salt. Thet Naturligha Saltet, fins .. i Iorden, och uthi Saltbergh. Forsius Phys. 189 (1611); möjl. till 1. VetAH 1751, s. 259.
3) (numera föga br.) saltgruva l. saltbergverk; jfr berg 3. Bergv. 1: 633 (1723). Nordforss (1805). —
-BETA, r. l. f. (numera bl. tillf., om ä. förh.) beta (se beta, sbst.1 b) innehållande salt; jfr salt, sbst. 1 h δ. Lind 1: 3, 331 (1749). särsk. (†) i utvidgad anv., om salt som strös på l. ingnides i hudar vid läderberedning. AHB 4: 15 (1860). —
-BETAD, p. adj. (†) som har legat i salt l. genomträngts av salt; jfr -biten. Möller (1790). Heinrich (1828). —
(1, 3) -BILDNING.
-BINGE. (numera bl. i vissa trakter)
1) kärl (lår o. d.) vari salt förvaras; jfr binge 1. Holmberg 2: 734 (1795). Silltunnor och saltbingar. Carlén Bull. 1: 209 (1847).
-BITEN, p. adj. (†) som har legat i salt l. genomträngts av salt; jfr -betad. Warg 154 (1755; om skinkor). Meurman (1847). —
(1, 3) -BLANDAD, p. adj. blandad med salt; salthaltig; särsk. till 1. Wallerius Min. 27 (1747). Almroth Kem. 22 (1834). —
(1, 3) -BLANDNING. blandning innehållande salt l. blandning av flera salter. Wallerius ChemPhys. II. 1—2: 91 (1765). —
Ssg: saltblock- l. (vanl.) saltblocks-mark. geogr. mark beströdd l. täckt med saltblock. Ymer 1931, s. 346. —
(1, 3) -BLOMMA, r. l. f. (salt- c. 1613—1804. salte- c. 1613) (†)
1) om kristalliserat l. sublimerat l. utvittrat salt; jfr blomma, sbst. 5 h. Forsius Min. 17 (c. 1613). Bergman Jordkl. 1: 364 (1773). Saltblomma kallas vid koksalts raffinade det saltet, som under crystallisation upväxer på bräddarne af kärlet uti åtskillige greniga figurer. Rinman (1789). Wikforss 2: 446 (1804).
2) om (gulaktigt) skikt l. täcke bildat av alger, frömjöl l. dyl. på vattenyta (under antiken uppfattat ss. ett saltartat ämne); jfr blomma, sbst. 6 a. Dioscorides nämpner och Salis florem, thet är Saltbloman, som rättare kallas Maris flos, thet är Siöblomster, ty thet är icke Saltet lijkt, vthan är golachtigh Fetma på watnet. Forsius Min. 15 (c. 1613). —
-BLÄCKER. (numera bl. i vissa trakter) vattenväxten Menyanthes trifoliata Lin. (vars blad ha skarp, saltaktig smak), vattenklöver. Linné Vg. 234 (1747). Henriksson VäxtDug. 181 (1923). —
-BOD, sbst.1 (sbst.2 se sp. 378). (förr)
1) till 1: bod (se bod, sbst.1 2, 3) för förvaring l. försäljning av salt. Jacob Taikinainen, .. een tiuff, som hafuer warit [i] Giäuert Bugenhagens saltboodh, och där vtagit nogot salt. BtÅboH I. 6: 113 (1633). (Sv.) saltbod .. (fr.) regrat. Schulthess (1885).
2) till 1 h β: bod (se bod, sbst.1 2) för förvaring av saltade matvaror. SyneprotGärdslöv 13/7 1716. —
-BOTTEN. (†) salthaltig mark l. jord; jfr botten II 2. Serenius EngÅkerm. 284 (1727). BotN 1871, s. 21. —
(1, 3) -BROTT. jfr brott I 6. Juhlin-Dannfelt 386 (1886). Anm. Tidigast är ordet anträffat hos Dähnert 256 (1746), där det sannol. av misstag anföres ss. motsvarighet till ord med bet.: saltlake. —
-BRUK. (numera bl. i skildring av ä. l. utländska förh.) om (industriell) anläggning för framställning l. rening av salt; jfr -sjuderi, -verk. 3SthmTb. 1: 172 (1593). —
-BRUNN. [jfr t. salzbrunnen] saltkälla; äv. (o. numera bl., om ä. l. utländska förh.) om gm grävning l. borrning anlagd brunn för utvinnande av salt. (Saltsjudaren J. Turier) hade förnummedt att .. (i Livland) skulle haffwe waredt funnenn enn saltbrunn. HH XIII. 1: 206 (1565). Försök, som .. blifvit gjorde .. till Saltbrunnars gräfning. EconA 1808, aug. s. 4. —
-BRÄCKA, v. [jfr -bräckt, p. adj.] (tillf.) påverka l. förändra (sötvatten) så att det blir bräckt. Nordlund Orm. 53 (1925). —
-BRÄCKT, p. adj. (numera bl. tillf.) = bräckt, p. adj.2 (Bladh o.) Hornstedt 169 (1785). TT 1900, Allm. s. 322. —
(1, 3) -BRÄNNARE. [fsv. saltbrännare] (förr) person som sysslade med saltbränning; saltsjudare; särsk. till 1. Nilsson Ur. 2: 52 (1862). —
(1, 3) -BRÄNNERI. (förr)
2) anläggning för saltframställning gm saltbränning; särsk. till 1. Hasselquist Resa 541 (c. 1752; om anläggning för salmiakframställning). Holmberg Nordb. 112 (1852; om anläggning för koksaltframställning). —
(1, 3) -BRÄNNING. (förr) framställning av salt gm förbränning av (fasta) ämnen l. inkokning av vätskor; särsk. till 1: framställning av koksalt ur havsvatten gm upphettning (o. kristallisering). VetAH 1751, s. 262 (om salmiakframställning gm förbränning av gödsel). Holmberg Bohusl. 2: 107 (1843; om koksaltframställning). —
-BUSKE. [jfr t. salzstrauch] bot. om buske som förekommer på salthaltig mark o. innehåller rikligt med salt; särsk. dels om släktet Halimodendron Fisch., dels om arter av släktet Nitraria Lin.; äv. i uttr. silvergrå saltbuske, växten Halimodendron argenteum Fisch. Svensson Kulturv. 376 (1893; om släktet Halimodendron). Silfvergrå saltbuske. LAHT 1912, s. 61. Halostachys caspica och Halocnemum strobilaceum äro viktiga saltbuskar i s. ö. Eur. och Centralasien. VäxtLiv 5: 371 (1940). Nitraria .. Schoberi .. och retusa .. småbladiga saltbuskar, som kunna användas för framställning av soda. Därs. 494.
Ssg: saltbusk-region. (i fackspr.) om region i vilken saltbuskar utgöra (en del av) vegetationen. Ymer 1927, s. 237. —
(1, 1 h β) -BYTTA. (i sht förr) bytta (se d. o. 1) för förvaring av salt l. för saltning (o. förvaring) av matvaror. (Eng.) A Salting-tub, (sv.) salt-bytta. Serenius Bbb 4 a (1734). Haglund Lappl. 213 (1934; för salt). —
(1, 3) -BÄDD. geol. lager l. skikt i jorden, bestående av salt; särsk. till 1. Wallerius Tank. 129 (1776). LAHT 1914, s. 609. —
-BÄRARE. (förr) arbetare som yrkesmässigt var sysselsatt med att bära salt i samband med lossning o. d. Erixon SthmHamnarb. 62 (1949). —
-BÖRDIG. (†) om jord o. d.: som innehåller l. är rik på salt. VetAH 1804, s. 47. EconA 1808, juli s. 31. —
-BÖSSA, förr äv. -BYSSA. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (litet, cylindriskt) förvaringskärl för salt. Linc. (1640; under salillum). Arwidsson Strömm. 18 (1913; från Hälsingl.). —
(3) -CENTRIFUG. tekn. centrifug använd för att från en massa l. gröt innehållande saltkristaller avlägsna moderluten. Dahl o. Wallmark MatTeknHb. 327 (1949). —
(1, 3) -DAGBROTT~02, äv. ~20. bergv. saltfyndighet som brytes uppe i dagen utan underjordiskt arbete; särsk. till 1. 2NF 31: 7 (1920). —
-DAL. om saltrik dal; särsk. (o. numera nästan bl., i bibeln) i sg. best., om den dalsänka i vilken Döda havet är beläget. Ioab .. slogh the Edomeer j saltdalenom. Psalt. 60: 2 (öv. 1536; Bib. 1917: i Saltdalen). SvMerc. 3: 727 (1757). —
(1, 1 h α) -DAMM, sbst.1, r. l. m. damm innehållande saltvatten; särsk. om sådan damm använd vid saltframställning gm indunstning av saltvatten (havsvatten), salin. Björkegren 1712 (1786). Grimberg VärldH 3: 371 (1928). —
(1, 3) -DAMM, sbst.2, n. (salt- c. 1750 osv. salte- c. 1613) finfördelat salt; särsk. till 1. Forsius Min. 16 (c. 1613). Engström Penn. 243 (1927). —
(1, 3) -DEPRESSION. (numera föga br.) geogr. saltrik sänka i jorden; särsk. till 1; jfr -bäcken Hedin GmKhor. 1 (1892). —
(1, 3) -DOM ~då2m. [jfr t. salzdom, eng. salt dome] geol. kupolliknande saltbildning (se d. o. 2) i jorden (jfr dom, sbst.4 4); särsk. till 1. SvUppslB 23: 1038 (1935). —
-DRAGARE.
(1, 3) -DRUS. geol. bildning bestående av hopgyttrade saltkristaller; särsk. till 1. UB 3: 227 (1873). —
(3) -EMULSION. (förr) farm. emulsion innehållande sötmandel, honung o. kaliumtartrat (vinsyrans neutrala kaliumsalt), använd ss. febernedsättande l. laxerande medel. Berlin Farm. 2: 336 (1851). —
-ETER. [jfr t. salzäther; vid framställningen användes koksalt l. saltsyra] (i ä. fackspr.)
1) benämning på en förening av kol, väte o. klor (med formeln C2H5Cl), etylklorid; äv. i uttr. lätt salteter. Berzelius Kemi 5: 1086 (1828: lätt). Paracelsus .. upptäckte ”saltetern” (etylklorid) omkring år 1500. Smith OrgKemi 291 (1938).
2) benämning på en gm inverkan av klor på alkohol erhållen oren produkt, väsentligen bestående av en blandning av den under 1 nämnda föreningen, kloral (se d. o. 1) o. andra föreningar av kol, väte, klor o. syre; äv. i uttr. tung salteter. Berzelius ÅrsbVetA 1827, s. 269 (: tung). Pasch ÅrsbVetA 1840, s. 132. —
(1, 3) -FABRIK. fabriksanläggning där salt framställes; i sht förr äv. om anläggning där med hjälp av saliner koksalt utvinnes ur havet. König LärdÖfn. 5: 124 (1747). En saltfabrik, som näres af hafvets vatten. Bremer GVerld. 6: 105 (1862). LAHT 1931, s. 393 (om fabrik för framställning av kalisalt). —
-FARTYG~02, äv. ~20. (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) = -skepp. NorrlS 1—6: 65 (c. 1770). —
-FAT. [jfr t. salzfass, saltkar] saltkar avsett att stå på matbord; numera bl. (tillf.) om sådant saltkar med flat, fatliknande form; jfr -tallrik. TullbSthm 15/5 1581. Skytte Und. C 8 a (1604). BoupptVäxjö 1891. jfr silver-, sten-, tenn-saltfat. —
-FEBER. [jfr t. salzfieber] med. feber i samband med överskott av koksalt i kroppsvävnaderna (särsk. efter injektion l. intagande av koksaltlösning). Wernstedt (1943). —
Ssgr: saltfisk-bod. (i sht förr) bod (se bod, sbst.1 2) för förvaring av saltfisk. SvKulturb. 3—4: 42 (1930).
-FLASKA. flaska för förvaring av salt; särsk. (i sht om lappländska l. finska förh.) om sådan flaska tillverkad av näver, rötter o. d.; jfr flaska 1 f. Retzius FinKran. 115 (1878). —
-FLO, r. l. f. (†) lager l. skikt av salt i jorden. Bergman Jordkl. 100 (1766). Rinman 1: 152 (1788). —
-FLOD.
1) (mera tillf.) flod (se flod, sbst.3 2) av saltvatten (i flodmynning). Numelin PolGeogr. 40 (1927).
2) geogr. flod (se flod, sbst.3 4) som innehåller salthaltigt vatten på grund av att den passerat genom saltrika områden. Rosberg JordLändFolk 2: 153 (1926). Barthel Colón 168 (1932). —
-FLOKE-SLÄKTET. (†) växtsläktet Ligusticum Lin., omfattande bl. arten Ligusticum scoticum Lin. (strandfloka), som växer vid havsstränder. Nyman VäxtNatH 1: 224 (1867). —
-FLUGA. entomol. flugan Ephydra riparia Fall., vars larv förekommer i bräckt vatten. 4Brehm 13: 521 (1930). —
(1, 3) -FLUSS, sbst.1 [jfr t. salzfluss] (numera knappast br.) eksem med rikligt vätskeflöde, i sht vid underbenssår; förr äv. allmännare, om (sjukdomar karakteriserade av) hudutslag med flöde av (saltaktig) vätska, särsk. = bond-fransoser (jfr radesyge). Lindestolpe Frans. 33 (1713). Den på Sveriges kuster förekommande Saltflussen .. har för dess likhet med Veneriska sjukdomen äfven blifvit kallad Bondfransoser. Svalin Ordl. (1847). Wernstedt (1959).
Ssg (numera knappast br.): saltfluss-sår, n. av eksem (förr äv. annat hudutslag) uppkommet sår med (rikligt) flöde av (saltaktig) vätska. Welander VenerSj. 24 (i handl. fr. 1811). —
(3) -FLUSS, sbst.2 [jfr t. salzfluss] (†) om ämne (flussmedel) innehållande salt(er), använt vid smältning av metaller o. d. för att hindra oxidation på ytan av smältan o. underlätta smältning. Den Hesziske Digelen stod 1/2 timma uti så stark hetta i Windtugn, att den började blifwa mjuk och Salltfluszen begynte tära sig igenom bottnen. Rinman JärnH 512 (1782). ÖoL (1852). —
(1, 3) -FLÖTS, r. l. m. [jfr t. salzflötz] bergv. flöts bestående av salt; särsk. till 1; jfr -flo. Bergman Jordkl. 101 (1766). —
(1, 3) -FORDRANDE, p. adj. särsk. biol. till 1, om växt- l. djurart: som fordrar salt för att trivas l. växa. Litorinahafvets mera saltfordrande (snäck)-arter. 2NF 16: 553 (1911). Saltfordrande växter. Östergren (1937). —
(1, 3) -FORMATION. geol. konkret, om bildning bestående av salt; särsk. till 1. Berzelius ÅrsbVetA 1826, s. 301. —
(1, 3) -FRAMSTÄLLNING~020. framställning av salt; särsk. till 1. Andersson SvEur1500Tal 23 (1943). —
(1 h α) -FRISK. (mera tillf.) frisk (med doft) av saltvatten. Saltfriskt sund. Ullman Silv. 11 (1918). —
(2 b) -FULL: (numera bl. tillf.) full av kvicka, elaka l. satiriska anmärkningar. Jag är .. retsam, men icke uppretande, saltfull, men icke bitter. Ahnfelt StudM 2: 151 (1857). —
-FÄRG, r. l. m. l. f.
2) [jfr t. salzfarbe] färg. till 1, 3: färgämne (tillhörande azofärgämnena) som färgar vegetabiliska fibrer direkt utan föregående betning, vanl. under tillsats av kok- l. glaubersalt. 2NF 9: 294 (1908). —
(1, 3) -FÖRANDE, p. adj. geol. som innehåller salt; i sht om bergart, jordlager o. d.; särsk. till 1. Rinman 2: 805 (1789). —
(1 c α, δ) -FÖRBUND. (i bibeln) om fast o. oryggligt förbund (se d. o. 4 e α), eg. av det slag som bekräftats med salt (vid ceremoni o. d.); jfr förbund 4 e anm. Weten j icke at Herren Israels Gudh haffuer giffuit Dauid Israels Konunga rike til ewigh tijdh, honom och hans söner itt Saltförbund? 2Krön. 13: 5 (Bib. 1541; Luther: saltzbund, Vulg.: pactum salis; äv. i Bib. 1917). jfr: Thet skal wara itt oförgengeligit och ewigt förbund for Herranom, tigh och tinne sädh medh tigh. På Hebraisko heter thetta itt salt förbund, at såsom saltet beholler kötit oförgengeligit, så skal ock thetta förbundet wara oförgengelighit. Gl4Mos. 18: 19 (Bib. 1541; Luther: saltzbund). —
-FÖRPAKTARE. (om ä. utländska förh.) förpaktare (se d. o. 2) av statlig salttillverkning l. uppbörd av skatt l. tull på salt. Holmberg 1: 925 (1795). —
(1, 3) -GIVA, r. l. f. lant. jfr giva, sbst. 1, 2. LAHT 1916, s. 375 (om giva av gödning). Därs. 1931, s. 212 (om giva av koksalt till kreatur). —
(3) -GIVANDE, p. adj. särsk. (†) om oxid: som tillsammans med en syra ger ett salt. Berzelius Kemi 2: 458 (1812, 1822). VetAH 1813, s. 208. —
-GLASERA, -ing. tekn. glasera (lergods o. d.) gm att vid bränningens slut inkasta koksalt (vilket övergår i ångform o. delvis omvandlas till natriumoxid, som förenar sig med godsets kiselsyra o. bildar en glasyr); företrädesvis i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. o. ss. vbalsbst. -ing. Saltglaserade kärl. EconA 1807, apr. s. 13. Berzelius Kemi 3: 147 (1818: saltglaseras, pr. pass.). SvSlöjdFT 1924, s. 159 (ss. vbalsbst.).
-GLASYR. [jfr t. salzglasur] tekn. jfr -glasera. Almström KemTekn. 1: 534 (1844). Form 1937, Omsl. s. 56. —
-GLIM. (†) om fosforescerande sken på ytan av saltvatten, mareld. Ling As. 196 (1833). Nidhögger gulgröna ögonen vände / ... En svafvelblå lysning det gaf / åt svalget likt saltglim på nattbetäckt haf. Därs. 332. —
-GRADERINGSVERK. (†) anläggning (vid saltverk) avsedd att befordra vattnets avdunstning ur saltlösning gm att saltlösningen får droppa över en serie hyllor o. d. Rinman 1: 374 (1788). —
-GRAV, r. l. f.
2) (om ä. förh.) om urgröpning l. skåra i matbord, i vilken man gned en saltsten för att få salt o. i vilken sedan potatis o. d. doppades. Levander FattFolk 18 (1934). —
-GREVE. [jfr t. salzgraf] (förr) (titel för) (hög adlig) ämbetsman som förestod saltsjuderi(er). RR 1639, s. 666 b. —
-GROP. grop i vilken salt förekommer l. utvinnes; i sht förr äv. om salin (se salin, sbst. 1). Stiernman Com. 3: 876 (1671; i pl., om saliner). Selander LevLandsk. 138 (1955; i pl., om gropar där marken är salthaltig). —
(1, 3) -GRUVA, r. l. f. gruva (se gruva, sbst.3) där salt utvinnes; förr äv. om saltgrop (jfr gruva, sbst.1). VarRerV 50 (1538). Moab skal warda lijka som Sodom, och Ammons barn lijka som Gomorra, Ja, lijka som en Netzlebuske, och een saltgruffua, och itt ewigt ödhe. Sef. 2: 9 (Bib. 1541; Luther: salzgruben; Bib. 1917: saltgrop). Bolin VFöda 89 (1933). —
-GRYNIG. [jfr -gryn] (†) som i brottet har ett utseende som erinrar om saltkorn. Tilas PVetA 1765, s. 48 (om marmor). —
(1, 1 h α) -GRÅ. grå av l. ss. (oraffinerat) salt (l. havsvatten). Asplund Silv. 38 (1936; om skär). En saltgrå vattenöken. Kjellgren Smar. 81 (1939). —
-GRÄS. bot. om växter som förekomma på saltrik mark (i sht havsstränder) l. ha saltaktig smak.
b) (†) växten Triglochin maritimum Lin., havssälting. Linné Fl. nr 299 (1745: Sältgräs, felaktigt för Saltgräs); jfr Därs. s. 413 o. anm. nedan. Ahlman (1872). Anm. Den i ovan anförda språkprov från 1745 förekommande formen sältgräs har upptagits i vissa ordböcker. Sahlstedt (1773). Dalin (1854).
c) [sv. dial. saltgräs (Wiström Helsingl. 12 (1874))] (i vissa trakter) växten Rumex acetosa Lin., ängssyra. BotN 1883, s. 216 (från Åsele).
e) (†) i uttr. gement gult saltgräs, Anthyllis vulneraria Lin., getväppling. Rudbeck HortBot. 8 (1685). Bromelius Chl. 7 (1694).
f) växten Puccinellia distans Parl.; äv. (o. numera bl.) i uttr. grått saltgräs. Auerbach (1913). Hylander NordKärlv. 1: 266 (1953).
g) i uttr. arktiskt saltgräs, växten Puccinellia phryganodes Scribn. et Merr. Hylander NordKärlv. 269 (1953).
i) i uttr. vanligt saltgräs, växten Puccinellia retroflexa Holmberg. Hylander NordKärlv. 267 (1953). —
(1 h α) -GRÖN, adj.1 (adj.2 se sp. 372). grön av l. ss. havsvatten. Saltgröna böljor. Lannerstierna Vitt. 84 (1790). —
-GURKA. [jfr t. salzgurke] kok. gurka inlagd i saltlake; äv. koll. l. ss. ämnesnamn. Goda Westerås Salt-Gurkor. PT 1758, nr 76, s. 4; möjl. treledad ssg. DA 1771, nr 8, s. 4. Tunnan med saltgurka. Kihlman Idyll 332 (1936). —
-GÅRD. [jfr t. salzgarten, eng. salt-garden] = salin, sbst. 1. UB 3: 208 (1873). 2SvUppslB 16: 447 (1950). —
(1, 3) -GÖDNING. (numera föga br.) gödsling med salt. Arrhenius Jordbr. 1: 171 (1859; om gödsling med koksalt). —
(1, 3) -GÖRNING. (†) tillverkning l. beredning av salt. Wallerius ChemPhys. 1: 195 (1759). Heinrich (1828). —
-HAGEL. [jfr t. salzhagel] om större saltkorn som (av vinden förts upp i luften o. sedan) faller ned liksom hagel (se hagel, sbst.2 1); i sht koll. VäxtLiv 4: 383 (1938; om förh. i Schweiz 1870). —
-mätare, r. l. m. apparat varmed en lösnings salthalt mätes; jfr salt-mätare 2. SvTeknUppslB 1: 665 (1937).
-HAV. hav som innehåller saltvatten; jfr -sjö 1. Thet Andra slags Naturligha Salt wärckar Naturen igenom Solennes Wärme och Heta aff Salt haaffs eller ståndande Siöars watn i the heete Land. Forsius Min. 14 (c. 1613); möjl. icke ssg. Wollimhaus Ind. (1652). särsk.
a) (i bibeln) i sg. best., om Döda havet. Thenne komo alle til sammans j then dalenom Siddim ther nu är salthaffuet. 1Mos. 14: 3 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917 (med stor begynnelsebokstav)).
b) i sg. best., om det hav med relativt hög salthalt som bildas av världens sammanhängande oceaner i motsats till vissa bihav med lägre salthalt. Alla Skummare (dvs. ett slags borstmaskar) äro stora Salthafvets innevånare. VetAH 1799, s. 169. Östersjön hade då friare förbindelse med salthavet, och dess vatten hade högre salthalt. Eriksson HavLiv. 157 (1926).
(1, 3) -HED. i sht geogr. hed vars mark(yta) är starkt salthaltig. SÖdmann (1787) hos BBergius PVetA 1780, 2: 122. —
(1, 3) -HINNA, r. l. f. (numera bl. mera tillf.) hinna av saltkristaller; särsk. om sådan hinna på ytan av en (mättad) lösning. VetAH 1763, s. 223. (Alunlösningen) lemnas att klarna eller ock silas, afdunstas hastigt till dess att salthinna visar sig, och gjutes då i kristallisationskärl. Pasch ÅrsbVetA 1841, s. 21. —
-HJÄLP. (förr) av saltsjudare i Bohuslän erlagd gärd i salt; jfr hjälp 1 d β slutet. G1R 3: 106 (1526). —
-HO, r. l. m. (salt- c. 1645 osv. salte- 1750)
3) (i sht förr) till 1 h β: ho för saltning (o. förvaring) av matvaror; jfr -tråg 2. IErici Colerus 2: 3 (c. 1645). —
(1, 3) -HORST. [jfr t. salzhorst] geol. horst bestående av salt(lager); särsk. till 1. SvUppslB (1935). —
(1, 3) -HUNGER. [jfr t. salzhunger] i sht fysiol. om organisms begär efter salt l. salter; jfr ask-hunger. Tigerstedt FysiolPrincip. 146 (1887). Wernstedt 298 (1935). —
-HUS. [jfr t. salzhaus]
2) (numera bl. om ä. förh., i vissa trakter) till 1 h β, = -bod 2; jfr hus 1 j. SyneprotÖVemmenhög 22/6 1700, s. 3. 3:ne Boningslängor, innehållande 12 rum .. utom Kök, Brygghus, Spiskammare och wisthus samt Handkammare, Packhus och Salthus. LdVBl. 1827, nr 11, s. 4. Bruzelius AllmogL 17 (1876). —
(3) -HYDROLYS. kem. hydrolys av salt, innebärande saltets spjälkning under inverkan av vatten i bas o. syra. 3NF 11: 608 (1929). —
-HYTTA, r. l. f. [jfr t. salzhütte] (numera knappast br.) hus använt vid saltsjudning. Palmquist ObsRyszl. 6 (1674). Cannelin (1939). —
Ssg: saltimport-, äv. saltimports-skyldighet. (förr) om den skyldighet att importera salt som ålåg stapelstäder; jfr -införsel-skyldighet. Danckwardt SammandrFörf. 314 (1823). —
(1, 3) -INFÖRSEL~020.
1) införsel (se d. o. 2) av salt (till ett land o. d.), saltimport; särsk. till 1. Stiernman Com. 2: 892 (1659).
2) (tillf.) om införande av salt i organism. Den vanliga formen för saltinförsel i växten. LAHT 1931, s. 1045.
Ssg (till -införsel 1): saltinförsel-, äv. saltinförsels-skyldighet. (förr) = saltimport-skyldighet. KoncKommerskollCirk. 12/9 1791. —
-INSATS~02, äv. ~20. (numera föga br.) om införande av koksalt i metallurgisk ugn; jfr insats 1 a. JernkA 1872, s. 270 (vid klorerande rostning). —
-JORD.
1) (†) till 1, om jordart som i förening med ämne i havsvatten tänktes ge upphov till salt. Hiärne 2Anl. 88 (1702).
-JUNKER. [jfr t. salzjunker] (om ä. tyska förh.) adlig ägare till l. delägare i saltverk; jfr -greve. RP 7: 564 (1639). —
-KAFFE. (i vissa trakter) kaffe med salt. Kask på kask i rart saltkaffe sköljer ner det säfliga talet om väder och årsväxt. TurÅ 1905, s. 97. Västerb. 1926, s. 136. —
(1 h β) -KAGGE. kagge använd till insaltning (o. förvaring) av livsmedel. Cortin SvampHb. 107 (1951). —
-KAKA, r. l. f.
1) (numera bl. tillf.) till 1, om bröd bakat av grovt mjöl o. bestrött med salt; jfr kaka, sbst. 1. Möller (1785; under salzkuchen); jfr 2. Dens. (1790).
2) till 1, 3: kaka (se kaka, sbst. 5) bestående av salt. Ej långt från Aleppo finnes en saltdal, som om wintren står full med watn, men om sommaren torkar ut, och lämnar efter sig en half tum tjok Saltkaka. SvMerc. 3: 727 (1757). —
-KAR, n. (salt- 1538 osv. salte- 1563—1958)
1) [fsv. saltkar] till 1: kar l. behållare vari salt förvaras; särsk. dels om kärl l. låda (vanl. med lock o. avsett att hänga på vägg) för förvaring av salt i kök, dels (o. numera oftast) om mindre (stundom dekorerat l. utsirat) kar för servering av bordssalt. VarRerV 25 (1538). Saltkaret föll vthaff wäggen, och när pijghan soopade opp saltet så war det orendt. ÅngermDomb. 23/7 1646, fol. 6. 4 st. Saltkar af Glas med silfverfötter. BoupptVäxjö 1830. jfr porslins-, silver-, sten-, trä-saltkar. särsk.
a) i utvidgad anv., om föremål l. figur liknande ett (kantigt) saltkar; särsk. i uttr. vika saltkar, (barnlek bestående i att) vika papper så att ett sådant föremål bildas. Hon gaf honom ett stycke papper och lärde honom att vika saltkar, kråka och två båtar i lås. Söderberg MBirck 33 (1901).
b) [jfr motsv. anv. av fr. salière] (i sht vard., skämts.) bildl., om (trekantig) grop bildad vid nyckelbenen vid en (mager) persons (i sht kvinnas) hals. Balen exponerar nakna armar och rundade axlar, eller också visar den tvärtom magra knotor och nyckelben med ”saltkar”. SD(L) 1897, nr 57, s. 3. GHT 1945, nr 52, s. 7.
2) [fsv. saltakar] (i sht förr) till 1 h β: kar vari matvaror saltas (o. förvaras). BoupptVäxjö 1734.
-form; pl. -ar. (†) bordssak utgörande ett av ädel metall förfärdigat hölje l. ställ för ett (av enklare material bestående) saltkar; jfr form II o. -kars-ställ. BoupptVäxjö 1843.
-fot. (numera bl. tillf.) (av ädel metall förfärdigad) fot (se d. o. 4 b) till saltkar (av enklare material) för servering av bordssalt; jfr -kars-form. BoupptSthm 1668, s. 222.
-KISTA, r. l. f. (salt- 1650 osv. salte- 1755) (förr)
1) [efter d. saltkiste] till 1: grund trälåda i vilken man indunstade havsvatten med solens hjälp för att utvinna salt; jfr kista 4. HallHist. 598 (1954; om ä. danska förh.).
2) till 1, 1 h β: kista (se kista 1) för förvaring av salt l. för saltning (o. förvaring) av matvaror. BoupptSthm 3/11 1650. Uti Kiällaren .. en Salte Kista. ÅgerupArk. Bouppt. 1755. —
-KLAR. (i vitter stil, tillf.) klar o. saltdoftande. Det var som om hans själ badat slagget af sig i den saltklara luften. Benedictsson o. Lundegård 121 (1888). —
-KLIPPA, r. l. f. [jfr eng. salt-rock] (numera bl. tillf.) klippa innehållande rikligt med stensalt. Palmblad LbGeogr. 207 (1835). —
-KLISTRA, -ing. (förr) metall. doppa (valsad järntråd) i varm saltlösning före dragning; i sht i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. o. ss. vbalsbst. -ing; jfr klistra 1 b. JernkA 1884, s. 375 (p. pf.). Därs. 377 (vbalsbst.). —
-KLUT. (†) trasa doppad i saltlake o. dyl. o. använd ss. saltsleke. (Det berättas) at boskap för detta skola hafwa slekt jorden upp wid Edes ström, såsom en salt-klut, och at något salt fartyg hade där strandat. NorrlS 1—6: 65 (c. 1770). —
-KLÄDE. (†) om tygstycke använt vid saltsjudning (sannol. att bära l. förvara salt i). SkeppsgR 1546. —
-KOJA, r. l. f. [jfr t. salzkote] (†) mindre byggnad använd vid saltsjudning. Lind 1: 1041 (1749). —
(1, 3) -KOKANDE, n. (i sht i skildring av ä. förh.) saltkokning; särsk. till 1. Kalm VgBah. 98 (1746). —
(1, 3) -KOKARE. (i sht i skildring av ä. förh.) arbetare som yrkesmässigt sysslar med saltkokning; särsk. till 1. Lind (1749; under hall-bursch). —
(1, 3) -KOKERI 1004, äv. 0104 l. 3~002. (i sht i skildring av ä. förh.) saltkokning; särsk. till 1, om kokning av havsvatten l. vatten från saltkällor o. d. (i stora öppna pannor) för utvinnande av salt (äv. o. numera nästan bl., konkret, om anläggning för sådan kokning). KKD 2: 82 (1710). Om man ville kosta på en god inrättning .., torde Saltkokeri väl löna sig. VetAH 1769, s. 142. Uppl. 2: 252 (1906). —
(1, 3) -KOKNING.
1) (i sht i skildring av ä. förh.) framställning av salt gm kokning; särsk. till 1, om kokning av havsvatten l. vatten från saltkällor o. d. (i stora öppna pannor) för utvinnande av salt (förr äv. konkret, om anläggning för sådan kokning). Polhem Bet. 2: 10 (1721). Saltkokningars inrättning. Dalin Arg. 1: 331 (1754). ÄSvBiogr. 1—6: 91 (1782; i laboratorium).
2) (†) kokning av salpeterlut för avlägsnande av föroreningar i form av koksalt (o. andra salter); jfr -kok. VetAH 1763, s. 225. —
-KOMPANI. (förr) handelskompani som handlade med salt; jfr kompani 3 c. Stiernman Com. 2: 628 (1650).
(1, 3) -KONCENTRATION. (i fackspr.) koncentration l. halt av salt i lösning o. d. LAHT 1931, s. 1062. —
-KONST. (numera bl. i skildring av ä. förh.) om konsten att framställa salt; förr äv. konkret(are), dels om industri för saltframställning, dels om saltkälla. Effther thet att H. K. M. .. ther ingen ringh macht opå ligger, at här i Rijkedt måtthe anrättes enn Salltkonsth som någet förslå kundhe. Therföre (osv.) HSH 27: 126 (1565). Därs. 128 (om saltkälla). —
-KONTOR(ET). (förr) om ett av grosshandlare o. rederier i Sthm upprättat kontor för salthandeln, som 1750—1762 hade rätt att uppta en avgift på importerat salt mot förpliktelse att ständigt hålla salt i lager o. försälja detta till ett fastställt pris. RR(InrCiv.) 12/6 1750.
(1, 3) -KORN. (salt- 1579 osv. salte- 1732) [fsv. saltkorn] särsk. till 1. VarRerV 17 a (1579). särsk. mer l. mindre bildl.
a) motsv. salt, sbst. 2 b. Den försonande mine af innerlig godhet, hvarmed .. (fru Lenngren) strödde ut sina saltkorn. Franzén Minnest. 1: 258 (1818).
b) [efter lat. cum grano salis] (tillf.) i uttr. med ett litet saltkorn, med en nypa salt (se salt, sbst. 2 c). Moralen .. skall begagnas med urskillning, ”med ett litet saltkorn”. Söderberg Glas 152 (1905). —
-KRAFT. (tillf.) kraft l. förmåga att göra ngt salt, sälta. (Herren) säger, att, om saltet mister sin sälta, så kan dess saltkraft af intet annat ersättas. Flensburg KyrklT 391 (1883). —
-KRIKA ~kri2ka, r. l. f.; best. -an; pl. -or. [senare ssgsleden är en sidoform till krik] (numera knappast br.) salin (se salin, sbst. 1); äv. om naturlig fördjupning nära havsstrand, i vilken havsvatten som trängt in (vid storm o. d.) avdunstar o. kvarlämnar salt; jfr -krik. VetAH 1781, s. 114. Salt-krikor kallas (på Saint-Barthélemy) några träsk .., hvilka äro belägne så nära vid Hafvet, at Hafsvatnet under Orcanstiden genom stormar drifves uti dem. Euphrasén Barthelemi 11 (1795). 2NF 33: 413 (1921). —
(1, 3) -KRISTALLISATION. (i sht i fackspr.) abstr. o. konkret. Hedin GmAs. 1: 442 (1898; konkret). —
(1, 3) -KULA, r. l. f. (numera bl. mera tillf.) kula bestående av salt. Modeer PVetA 1788, s. 12 (i pl., om avsöndringar från växt). —
(1, 3) -KULLE. (numera bl. mera tillf.) kulle bestående av l. täckt av salt; särsk. till 1. Carlstedt Her. 2: 145 (1833; i sandöken). —
(1, 3) -KUR, r. l. m. l. f. särsk. (förr) om en mot kolera använd kur varvid olika salter användes ss. läkemedel. Salt-kuren mot Asiatiska Choleran. Stevens (1834; titel på broschyr). —
(1, 3) -KÄLLA. [fsv. saltkälla] källa vars vatten innehåller salt; särsk. till 1. G1R 2: 204 (1525).
(1, 3) -KÄLLARE, sbst.1 (sbst.2 se sp. 378). (förr) källare i vilken salt förvaras. TullbSthm 1580. —
(1, 1 h β) -KÄRL. kärl använt för förvaring av salt l. för saltning (o. förvaring) av matvaror. BoupptVäxjö 1744. —
-KÖP.
1) (numera knappast br.) till 1, i sådana uttr. som dyrt saltköp, högt saltpris, billigt l. lindrigt saltköp, lågt saltpris; jfr köp 2. Thetta dyra salth köp som nw ær paa ferde mesth om kringh alt riikit. G1R 2: 25 (1525). At Allmogen .. kan wara försäkrad om ett lindrigt saltköp. Swedenborg Underr. 5 (1719). Riket igemen (kunde) ha ett säkert och billigt salt kiöp. Polhem Bet. 2: 10 (1721).
-KÖTT. saltat kött; numera företrädesvis om (skivat) saltat o. kokt oxkött. Nemnich Waarenlex. 103 (1797). —
-LADA, r. l. f. (förr) om lada l. magasin för förvaring (o. torkning) av salt. Möller 2: 749 (1785). —
-LADDNING. skeppslast bestående av salt; jfr ladda, v. 1 c β. 2RARP 12: 404 (1741). SFS 1825, Bih. nr 8, s. 5. —
-LADNING. (†) = -laddning; jfr lada, v.2 1 c. Stiernman Com. 3: 207 (1664). GT 1787, nr 113, s. 4. —
(1, 3) -LAGER, n. särsk. till 1.
1) lager (se lager, sbst.3 1) bestående av salt; särsk. geol. om sådant lager förekommande i jorden. Berzelius Kemi 1: 304 (1817).
Ssg (till -lager 2): saltlager-, äv. saltlagers-skyldighet. (förr) om skyldighet som ålåg vissa städer att hålla saltlager. Handels-Societeten i Göteborg (har) i underdånighet anhållit .. att ständiga saltlagersskyldigheten derstädes finge nedsättas till 4000 Tunnor. SFS 1834, nr 20, s. 1. —
(1, 3) -LAGRING. (i sht i fackspr.) särsk. till 1.
-LAGUN. i sht geogr. lagun innehållande saltvatten; äv. om salin (se salin, sbst. 1). NF 19: 144 (1895). Med estero menar man i Spanien en saltlagun av det slag, som man kan se, då man reser på järnväg mellan Cadiz och Sevilla. I en dylik lagun insläppes havsvattnet för att avdunsta. Bengtsson Filippin. 99 (1942). —
-LAKE, se d. o. —
-LAND. (mera tillf.)
-LAV. bot. laven Verrucaria maura Wahlbg (som växer vid havsstränder). Krok o. Almquist Fl. 2: 135 (1907). —
(1, 3) -LERA, r. l. f. [jfr t. salzton] geol. salthaltig lera; ofta om lera förekommande ovanpå saltlager o. bildande ett vattentätt skikt som hindrar saltlagret från att urlakas; särsk. till 1. JernkA 1828, 1: 395. 2SvUppslB (1953). —
-LICENT. (numera bl. i skildring av ä. förh.) om tull(avgift) på importerat salt; äv. om saltaccis. RP 1: 136 (1629). ASScF 18: 435 (1891; om ä. förh.). —
-LIM, n. (†) om kalksten av saltliknande konsistens; jfr lim, sbst.2 2. Garney Masmäst. 204 (1791). —
(1, 3) -LUT, r. l. m. l. f. [jfr d. saltlud, t. salzlauge] (numera föga br.) om (mättad) saltlösning; jfr -sola. Rinman 2: 499 (1789). Hultenberg Holmboe Ökn. 85 (1932; om vattnet i saltsjö). —
-LÅDA, r. l. f. låda för förvaring av salt; särsk. (i sht förr) om sådan låda försedd med lock o. hängande på vägg (jfr -kar 1). BoupptSthm 1675, s. 1260 b. Ofta fanns (i Skåne på 1840-talet) inne i stugan en särskild saltlåda hängande på väggen. Norlind AllmogL 358 (1912). —
-LÅNGA, r. l. r. (i sht i fackspr.) saltad (o. torkad) långa; kabeljo. Schultze Fisk. 86 (1778). Förr skilde man på saltlånga o. kabeljo .. — den senare saknar huvud o. är mera torkad — men numera användas benämningarna utan åtskillnad. SvFiskelex. 472 (1955). —
(1, 1 h β) -LÅR, r. l. m. (salt- 1804 osv. salte- c. 1613) (förr) lår för förvaring av salt l. för saltning (o. förvaring) av matvaror. Forsius Min. 15 (c. 1613). Klint (1906). —
(1 c β) -LÄSNING. (förr) om (framsägande av) magisk formel l. besvärjelse över salt (som hålles i handen); jfr läsning e γ. UppsDP 26/1 1596. —
-LÄST. (förr) om rymdmått för salt av något varierande storlek, vanl. omfattande 16 tunnor; jfr läst, sbst.2 2. Saltlästen .. vexlar .. betydligt i storlek å olika orter och för olika slags salt. Vanligen håller den 16 tunnor .., men stundom hafva andra mått tydligen varit begagnade, såsom i Calmar, der några år (1550, 51, 51) ”bajsaltet” med säkerhet hållit 18 tunnor i lästen och andra år (1554—58) uttryckligen 12 tunnor i lästen. Forssell Hist. II. 1: 8 (c. 1871, 1875). —
(1, 3) -LÖS.
1) som saknar l. är fri från salt(er); utan salt l. sälta; osaltad. Saltlös mat. Bureus Suml. 62 (c. 1600). När denna gäsjord underkastas chemiska prof, så finnes hon vara aldeles Saltlös. Wallerius Min. 19 (1747). Et dufnadt eller saltlöst salt. Lind 1: 1564 (1749). Högberg Vred. 1: 132 (1906).
2) bildl.; särsk. dels (motsv. salt, sbst. 2 a): matt, kraftlös, dels (motsv. salt, sbst. 2 b): fadd, färglös, intresselös. Brenner Dikt. 1: 221 (1706, 1713). Orthodoxien var .. representerad af .. P. Soilander, som utgifvit några saltlösa, långsläpande predikningar. BL 13: 46 (1847).
Avledn.: saltlöshet, r. l. f.
1) till -lös 1: avsaknad av salt. Myckyn fisk, som nu förderfvas af saltlösheet, kunde förvaras och göras köpmanskap af. RP 10: 52 (1643).
-LÖSA, r. l. f. (salt- 1617—1666. salto- 1656) [fsv. saltlösa] (†) saltlöshet (se d. o. 1). RA II. 2: 315 (1617). Stiernman Com. 3: 385 (1666). —
-MAKARE. (numera bl. i skildring av ä. förh.) person som (yrkesmässigt) framställde salt. RP 9: 146 (1642). —
-MALNING. sönderdelning av saltklumpar gm malning; äv. om saltkrossning i mortel. Retzius FinKran. 115 (1878; i mortel). —
(1, 3) -MARK. salthaltig mark; äv. om mark täckt av saltlager; särsk. till 1. Ödmann StrSaml. 6: 104 (1794). Det var på sina ställen glashård saltmark de hade att passera, där kristallerna skuro sönder folkets fotbeklädnad och djurens fötter. Ambolt Kar. 39 (1935).
-MAT, r. l. m. mat bestående av saltade livsmedel. Aken Reseap. 142 (1746). Visthusen voro fulla med mjöl och saltmat. Lönnberg Sigtr. 3 (1892). särsk. (i vitter stil, numera bl. tillf.) bildl. Idel rim förslappa till och med en poetisk mage, liksom andra sötsaker. Skadar alltså icke om vi lägga litet filologisk saltmat och fläsk mellan slisket. Tegnér (1843) i 3SAH XLVIII. 2: 262.
Ssgr: saltmat- l. (numera vanl.) saltmats-fat. (förr) (stort) fat (ofta med fot) varpå saltmat serverades (i sht vid festliga tillfällen l. större helger); äv. om (l. med inbegrepp av) den på fatet upplagda saltmaten. SvMerc. 1765, s. 229. Saltmats-fatet är en af kött och fläsk bestående anrättning, hvilken på många ställen i Skåne ännu vid bondbröllop framsättes på bordet, der den skall qvarstå, så länge gästabudet varar, och det anses som ett elakt förebud, åtminstone som bevis på torftighet eller mindre goda anstalter, om man nödgas tillgripa denna skåderätt, innan gästerna åtskiljts. SKL (1850). Kulturen 1956, s. 14.
-METOD(EN).
1) (förr) till 1, om metod för akvatintagravyr, varvid man slog en tunn flytande fernissa över plåten o. beströdde denna med salt, vilket sedan fernissan torkat åter avlägsnades (så att etsvätskan kunde angripa plåten genom de små hål i fernissan som saltkornen efterlämnat). 2NF 1: 450 (1903).
2) el.-tekn. till 1, 3, om metoden att förbättra markens elektriska ledningsförmåga gm tillförsel av salt. 2SvUppslB (1953). —
-MILLA, r. l. f. [de hithörande växterna växa på salthaltig mark] (†) om (art av) släktet Suæda Forssk.; särsk. i uttr. sylbladig saltmilla, om växten S. maritima (Lin.) Dum., saltört. Lilja SkånFl. 195 (1870). —
(1, 3) -MINERAL, n. geol. mineral tillhörande den grupp som utgöres av stensalt o. de tillsammans med stensalt ur vattenlösning bildade mineralen. Juhlin-Dannfelt 189 (1886). —
(3) -MIXTUR. (†) i uttr. Riverii saltmixtur, om mixtur (se d. o. 4) innehållande bl. a. kaliumkarbonat o. vatten, använd (urspr. av den franske läkaren L. Rivière († 1655)) mot kväljningar. Lund (o. Hagström) SvarVetA 35 (1774). —
-MODER, r. l. f. [jfr t. salzmutter] (†) moderlut (se d. o. 1) varur salt utkristalliserats. Wallerius ChemPhys. II. 1—2: 91 (1765). —
-MOGEN. [jfr nor. saltmoden] fisk. om fisk: som är tillräckligt preparerad med l. har dragit till sig tillräckligt mycket salt för att kunna bevaras. SvFiskelex. 474 (1955). —
-MOGNA. fisk. om fisk: bli saltmogen. Klippfisk fläkes, torrsaltas i magasin eller fartygsrum och får där saltmogna. SvGeogrÅb. 1950, s. 149. —
-MOLLA, r. l. f. bot.
1) växten Halimione pedunculata (Lin.) Aell. (som växer vid havsstränder); äv. om släktet Halimione Aell., saltmollsläktet. Hartman ExcFl. 146 (1846; om släktet). Krok o. Almquist Fl. 1: 88 (1883).
(1, 3) -MONOPOL. monopol inom handeln med salt; särsk. till 1; jfr -handels-monopol. NF 14: 418 (1890). Nederländerna, Schweiz, Italien m. fl. stater ha saltmonopol. Östergren (1937). —
(1, 3) -MÄNGD, p. adj. (i sht i vitter stil) (upp)-blandad med salt; salthaltig; särsk. till 1. Nyblom Österut 13 (1908; om vatten). Fallström Hav. 6 (1917; om vind). —
-MÄRGEL. [jfr t. salzmergel] (numera bl. tillf.) geol. salthaltig märgel; jfr -lera. JernkA 1828, Bih. s. 18. När saltleran fräser för syra kallas den, ehuru ingen förändring i afseende på strukturen kan iakttagas, saltmergel. TT 1899, K. s. 96. —
-MÄTARE.
1) (förr) till 1: edsvuren stadstjänare som hade till uppgift att uppmäta salt som försåldes l. in- l. utfördes. SthmÄmbB 1582—1623, s. 312 (1618). Erixon SthmHamnarb. 38 (1949; om förh. på 1600-talet).
2) till 1, 3: apparat (vanl. areometer) varmed en lösnings salthalt mätes, salinometer (jfr -halts-mätare, -halts-provare, -provare, -spindel, -våg, sbst.1); särsk. till 1. Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856). —
-MÄTNING. mätning av salt; särsk. (förr) om sådan mätning som utfördes av saltmätare (se d. o. 1). RARP 10: 200 (1668). —
-MÄTTAD, p. adj.
1) till 1: som innehåller rikligt med salt; i sht om luft l. vind; jfr mätta, v. 2 b β. Den friska, saltmättade luften från hafvet. Lundegård Prom. 1: 204 (1893).
-NARV. bot. om vissa växter förekommande vid havsstränder.
a) (†) om släktet Ammodenia Gmel. (numera vanl. inkluderat i Minuartia Loefl.); jfr -arv. Kindberg NSvFl. 27 (1873). Svensson NorrlKärlv. 35 (1885).
b) (numera mindre br.) Spergula marginata (DC.) Murb., havsnarv, havsspärgel. Krok o. Almquist Fl. 1: 133 (1903). SvUppslB 23: 764 (1935).
-NJURE. (†) (mer l. mindre njurformig) klump av mineraliskt salt; jfr njure 2 b. Rinman 1: 151 (1788). —
(1, 3) -OMRÅDE~020. i sht geogr. område vars yta (helt l. delvis) består av salt l. saltträsk o. d.; särsk. till 1. 2NF 31: 88 (1920). —
(1, 3) -OMSÄTTNING~020. fysiol. om omsättning av oorganiska salter i en organism. 2SvUppslB (1953). —
(1, 3) -PANNA. [fsv. saltpanna; jfr holl. zoutpan, t. salzpfanne, eng. salt-pan]
1) (i sht i skildring av ä. förh.) panna för saltkokning; vanl. om öppen panna använd vid saltframställning gm inkokning av saltvatten; äv. om hel anläggning för saltframställning, bestående av sådan vattenbehållare o. eldstad med tillbehör. The bönder ther nidher i wighen som salth pannor haffua. G1R 3: 105 (1526). Rinman (1789; äv. om panna för inkokning av andra salter än koksalt). (Fogden) skulle också tillse, att saltpannorna hölls igång. HallHist. 674 (1954).
2) [jfr motsv. anv. i holl., t. o. eng.] (om utländska förh.) bildl., om bäcken l. vattensamling l. damm vari salt utfälles. Nordencrantz Arc. 345 (1730). Saltpannor kallas .. (i Sydafrika) stora och salta vatnsamlingar, som småningom, efter vinterregnet utdunsta och nedfälla et salt, som hämtas af Landtmannen. Thunberg Resa 2: 7 (1789). FoFl. 1922, s. 19. —
-PANNE-PLÅT, äv. -PANN-PLÅT. (-pann- 1745—1848. -panne- 1747 osv.) (förr) benämning på ett slags smidd l. valsad, jämförelsevis tjock järnplåt som urspr. användes vid tillverkning av saltpannor; äv. om enskilt stycke av sådan plåt. 2 st Pannor af Salpan plat. HovförtärSthm 1745 A, s. 228. Lådor af saltpanneplåtar. Berzelius Res. 164 (1818). —
-PAPPER. [jfr t. salzpapier] (förr) kopieringspapper (se d. o. b) som preparerats med koksalt (o. arrowrotsstärkelse o. d.) o. som gjordes ljuskänsligt i ett bad innehållande silvernitrat. Nyblæus Fotogr. 131 (1874). —
(3) -PARASIT. [jfr t. salzparasit] bot. om parasiterande växt som från värdväxten endast upptager vatten o. mineralämnen (salter), halvparasit, hemiparasit. SvUppslB 12: 418 (1932). —
(1, 3) -PELARE. pelare bestående av salt; i sht (bergv.) om sådan pelare som kvarlämnas ss. stöd för tak i saltgruva; särsk. till 1. GT 1787, nr 138, s. 4 (ss. stöd i saltgruva). JernkA 1828, 1: 399. —
-PENNING. (numera bl. tillf.) i pl., i sht förr äv. i sg., om pengar som betala(t)s för salt (ss. likvid vid köp l. ss. tull). Rosén E14HNämnd 183 (i handl. fr. 1566; i pl.). VinkällRVarbg 1566 —67, s. 22 a (i pl.). Barchæus LandthHall. 67 (1773; i sg.). —
Ssg: saltprocent-faktor. (i fackspr.) faktor varmed decimalsiffrorna hos den uppmätta specifika vikten för en lösning multipliceras för att få fram lösningens salthalt. Ekman HafsvBohusl. 15 (1870). —
-PROPRIETÖR, m.||ig.; pl. -er. (-eur) [senare ssgsleden är en sidoform till proprietär med anslutning till andra ord på -ör] (†) ägare av saltverk. Salt-Proprieteurerne i S. Ubes. Nordencrantz Arc. 358 (1730). —
(1, 3) -PUMP. (förr) pump (i sht på fartyg) med uppgift att avlägsna salthaltiga utfällningar i ångpanna. Pasch ÅrsbVetA 1844, s. 4. —
-PÄRLA, r. l. f. (numera bl. tillf.) om vätskedroppe innehållande salt; särsk. om tår; jfr pärla, sbst. 2 d β, ε, o. salt, sbst. 1 i δ. Lucidor (SVS) 360 (1674; om tår). Krusenstjerna Fatt. 4: 77 (1938; om vätskedroppe i smör). —
-RAFFINAD. (†)
(1, 3) -REGION.
-REGN.
1) (numera bl. tillf.) till 1, om saltmättat regn (se d. o. 1) över l. i närheten av hav. Wallerius Hydrol. 48 (1748). (Bladh o.) Hornstedt 89 (1783).
-REPARTITION. (om ä. utländska förh.) om reglering av salthandeln, innebärande att varje producent endast fick sälja en viss kvantitet salt beräknad efter pannans storlek o. att leverans till köpare skedde i en viss ordning så att ingen producent blev utan inkomst, kontingentering av salttillverkning. Nordencrantz Arc. 356 (1730). —
(1, 3) -RIK, adj.
2) (i vitter stil, numera bl. tillf.) bildl.; särsk. (motsv. salt, sbst. 2 b): rik på kvicka (o. elaka) infall o. d. Ekelund Fielding 373 (1765). I afhandlingen igenkännes Verelii lyckliga, salt- och snillerika penna. Wallquist EcclSaml. 1—4: 78 (1788). —
-RIS. [jfr eng. salt brush] (om utländska förh.) bot. ris (se ris, sbst.1 2 b, 3) som växer på starkt salthaltig mark (saltstäpp, salthed); särsk. om arter av släktet Artemisia Lin. (malörtssläktet) o. om mollväxter (i sht om släktena Atriplex Lin. o. Kochia Roth). Andersson Austr. 100 (1915; om arten Atriplex halimoides Lindl.). 2SvUppslB (1953). —
-ROT. (†) om saltlager på botten av en sjö, betraktat ss. ursprung l. orsak till vattnets salthalt; jfr rot, sbst.1 7. Wij .. kommo .. till byen Tusla, hwarest uti en liten insiö salt wäxer, åfwan till uti watnet ligger hwitt salt, därunder ligger swart, dernäst är en äfwie botn under hwilken salt rooten ligger. LTursenius (1713) i KKD 8: 263. —
-RÄKENSKAP~002, äv. ~200. i sg. l. (numera nästan bl., mera tillf.) pl., om räkenskaper rörande salt. KryddRSthm 1570 C, Omsl. (i sg.). —
(1, 3) -SJUDARE. [fsv. saltsiudhare] (numera bl. i skildring av ä. förh.) person som yrkesmässigt sysslade med saltsjudning. HH XIII. 1: 206 (1565). —
(1, 3) -SJUDERI1004, äv. 0104 l. 3~002. (numera bl. i skildring av ä. förh.) saltkokning; särsk. till 1, om kokning av havsvatten l. vatten från saltkällor o. d. (i stora öppna pannor) för utvinnande av salt (äv. konkretare, om organisation för sådan kokning, l. konkret, om anläggning för sådan kokning). En köpman .., som .. hafver bekommet H. M:ttz bref till att oprätta ett Saltsjuderij. RP 1: 186 (1629). Berättelsse om saltsiuderiet. Därs. 8: 469 (1641). Salt-Siuderi af Aska, eller den så kallade Påtaska. VetAH 1741, s. 210. SvFolket 4: 255 (1939). särsk. (†) till 3, konkretare, om den statliga organisationen för salpetersjuderi. Nils Bengtsson Figrelius (blev) adlad år 1682 med namnet Gripendahl, och vart Öfver-Inspector vid Saltsjuderiet. Sundelius NorrköpMinne 289 (1798).
Ssgr (numera bl. i skildring av ä. förh.): saltsjuderi-folk. (-sjuderis- 1641) personer som yrkesmässigt sysslade med saltsjuderi. KamKollP 2: 208 (1641).
-stat(en). om sammanfattningen av den i den statliga organisationen för saltsjudning upptagna personalen; äv. om utgiftsstat för löner till denna personal. KamKollP 2: 184 (1641). —
(1, 3) -SJUDNING. (numera bl. i skildring av ä. förh.) saltkokning; särsk. till 1, om kokning av havsvatten l. vatten från saltkällor o. d. (i stora öppna pannor) för utvinnande av salt. G1R 10: 56 (1535). —
-SJÖ. (salt- 1551 osv. salte- 1553—1688) [jfr fsv. salta sior (i bet. 1)]
1) hav (motsatt: insjö); vanl. i sg. best., särsk. om Östersjön (i sht om den del av Östersjön som ligger omedelbart öster om Sthm); förr äv. i pl., om skilda hav l. delar av hav. G1R 22: 53 (1551). Effter Mariæ bebodelsse, förfoga .. (fjällapparna) sig om wåren, öfwer til Saltsiön eller Wästerhafwet. Renbeteskomm. 1907, I. 2: 261 (1740). (Strömming) bör man billigt räkna för wåra salt-siöars härligaste alster. Enholm Anm. 1: 9 (1753). (Karlskronas) läge är på Holmar och bergsklippor i Saltsjön. VetAH 1787, s. 210. Stockholm (erbjuder en) God Hamn både vid Mälaren och Saltsjön. Carlson 1Skolgeogr. 16 (1887). Vid saltsjön eller inlandsvatten belägen stad. SFS 1948, s. 235.
2) i sht geogr. insjö innehållande saltvatten; särsk. om avloppslös insjö i (salt)öken. Nordforss (1805). Många saltsjöar i trakten af Astrakan gifva en stor mängd koksalt. LbFolksk. 715 (1892).
Ssgr (i allm. till -sjö 1): saltsjö-abborre. abborre som lever l. fiskats i bräckt vatten, brackvattensabborre. Hartman Naturk. 222 (1836).
-bad.
1) bad i havet, havsbad, salt bad; äv. (med.) om karbad i havsvatten; i sht förr äv. (med.) om havskur. Det säges, att H. M. Konungen .. tänker nyttja saltsjöbad vid Sperlingsholm i Halland. SC 1: 424 (1820). Saltsjöbad betecknar icke blott bad i salt sjövatten .., utan äfven en hafskurbehandling i allmänhet, strandkur. NF 14: 416 (1890). Saltsjöbad, en form av karbad i havsvatten, ges i allm. i form av indifferenta helbad och ha utom dessas medicinska effekt även en stärkande verkan för den sjuke. 2SvUppslB 2: 1071 (1947).
2) om badplats vid havet; särsk. om badstrand med speciella anläggningar l. inrättningar, t. ex. badhytter, badhus, bryggor, hotell o. restauranger, havsbad; äv. i utvidgad anv.: badort vid havet. VetHLäk. III. 1: 37 (1795). Mamma för Agathe till något saltsjöbad, Strömstad eller Uddevalla. Bremer Brev 1: 131 (1831). Norrköpings saltsjöbad. ViloKurort. 1926, s. 18.
-fart. (numera mindre br.) gång l. trafik på (öppna) havet. SFS 1827, s. 1269. En ny ångare, afsedd för såväl kanal- som saltsjöfart. GHT 1896, nr 68 A, s. 3.
-fjärd. särsk. (i sht i östra Sv.): fjärd (se d. o. 2) av Östersjön. Crusenstolpe Mor. 2: 89 (1840).
-gräs. (†)
1) om tång(art) o. d. som växer i havet. Det krusiga Saltsiö-gräset, som somligstädes kallas Tång. VetAH 1741, s. 210. Fischerström 1: 222 (1779).
-lake.
-ruda. ruda (se d. o. 1) som lever l. fiskats i bräckt vatten. Södmann (1787) hos BBergius PVetA 1780, 2: 315.
-sida. Inrikes orter och Städer å Salt-siö-sidan. PH 3: 2231 (1745). Finnboda, beläget invid Stockholms saltsjösida. TSjöv. 1901, s. 435.
-tegel. (numera bl. tillf.) tegel tillverkat av lera från havsbotten. Orsaken till fuktiga murar härrörer ej sällan från saltsjötegel. JournManuf. 1: 151 (1825).
-vatten. (numera bl. tillf.) havsvatten, saltvatten. Triewald Förel. 2: 127 (1729, 1736). Cannelin (1921).
-ål.
(1, 3) -SKAL. (numera bl. mera tillf.) jfr -skorpa; särsk. till 1. Forsius Phys. 190 (1611; på salin). —
-SKED. sked avsedd att ta salt med; särsk. om liten sked avsedd att ta salt med ur saltkar vid matbord. NDA 1867, nr 104, s. 1. —
-SKEPP. (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) om skepp använt till transport av salt; jfr -fartyg, -skuta. G1R 1: 277 (1524). —
-SKJUTNING. skjutning med (grovt) salt ss. ammunition; jfr -skott. Andersson KinPingv. 456 (1933). —
-SKOFFA, r. l. f. (i vissa trakter) jfr -sked. Silfver .. (bl. a.) 4 .. (st.) Saltskoffor. BoupptVäxjö 1841. Därs. 1861. —
-SKOPA, r. l. f. skopa använd att ösa salt med (vid insaltning av fisk o. d.). Arwidsson Strömm. 61 (1913). —
(1, 3) -SKORPA, r. l. f. skorpa (på ngt) bestående av salt; särsk. till 1. Block MotalaStr. 47 (1708). (Sjön Tuzlu göl) har på många ställen en ända till 2 m. tjock saltskorpa, som genom sin hvita färg bjärt sticker af mot de omgifvande gröna kullarna. 2NF 30: 468 (1920). —
-SKOTT. (med skjutvapen avfyrat) skott bestående av (grovt) salt; särsk. dels om sådant skott skjutet mot ngn (t. ex. äppeltjuv) utan avsikt att skada allvarligt, dels (folklor.) om sådant skott skjutet i magiskt syfte för att skydda mot onda makter l. bota sjukdomar; jfr -skjutning. Då bofven nästa gång var ute på tjufstigen skulle han få ett så ordentligt saltskott i vattengången .., att han skulle lägga opp. Engström Kryss 140 (1912). Hade en ko blivit ”skämd”, så sköt man ett saltskott genom ladugården. Arv 1953, s. 49. särsk. (tillf.) bildl., om kritik; jfr salt, sbst. 2 b. Form 1950, s. 117. —
-SKRIVARE. (förr) skrivare med uppgift att bokföra inkommande o. utgående saltmängder o. d. ArkliR 1554, avd. 4. —
-SKUM, n.
1) till 1, 1 h α, 3.
a) skum bildat på kokande saltlösning l. av upprört havsvatten. Weste (1807). Saltskum .. (dvs.) skum på en saltpanna. Dens. FörslSAOB (c. 1815). Stormen piskar saltskum flera mil in över land. TurÅ 1954, s. 43.
b) (numera bl. tillf.) om avsättning ur skum från kokande saltlösning l. havsvatten. Man finner och itt grant Salt på Steenar och Klippor som ther wäxer aff Haaffsens Fradga, och kallas Spuma Salis, thz är Saltskum. Forsius Min. 15 (c. 1613). Klint (1906).
-SKUTA, r. l. f. (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) jfr -skepp. KlädkamRSthm 1555 K, s. 258 a. —
-SKÄPPA, r. l. f. (i sht i vissa trakter) skäppa använd till förvaring av salt; särsk. om saltkar avsett att hänga på vägg, väggskäppa för salt. Strindberg SvÖ 2: 98 (1883). Forner SvSpannm. 119 (1945). —
-SKÖRD. (om utländska förh.)
1) insamlande av kristalliserat salt från salinernas botten, sedan vattnet avdunstat (o. den resterande luten avtappats). UB 3: 210 (1873).
2) konkret, om det salt som insamlas från en salins botten. UB 3: 211 (1873). särsk. (i vitter stil, tillf.) i uttr. saltskörden blommar, saltet utkristalliseras i salinerna. Wadman Saml. 1: 91 (1830). —
-SLAG.
1) (†) till 1, om kornig bergart (särsk. vissa arter av kvarts l. flusspat l. kalksten) med ett utseende i brottytor som erinrar om saltkorn; jfr saltig 1. Linné PlutoSv. 32 (1734; om ett slag av kopparkis). Cronstedt Min. 12 (1758; om grynig flusspat). Saltslag kallas vid grufvor åtskillige stenslag, såsom i synnerhet kalkstenar, flusspater, qvartser, hällearter och äfven svafvelkieser, då de vid sönderslagningen falla uti grynige korn, som likna groft salt. Rinman (1789). Weste FörslSAOB (c. 1815; om ett slag av kalksten).
2) till 1, 3: sort l. slag av salt; jfr -art 2. Hiärne 1Anl. C 3 a (1694). Allahanda .. Saltslag, hwilka .. på tungan lemna en saltachtig smak. Bromell Berg. 8 (1730). Heckscher EoH 227 (1922). —
-SLEKE. (i fackspr.) om ngt saltsmakande som djur få slicka på för att tillfredsställa sitt saltbehov; särsk. dels om saltsten (se d. o. 2 slutet) utlagd i (betes)mark l. placerad i stall o. d., dels (förr) om (en deg l. massa bestående av) en blandning av salt o. ett l. flera andra ämnen (t. ex. malört, enbär o. trätjära), framlagd i tråg l. ho. Alströmer Får. 34 (1727; av pulveriserade kryddor, salt o. malört). Saltslekena (för rådjur o. hjortar) utsättas eller iordningställas om våren, så fort tjälen går ur jorden. UNT 1925, nr 9037, s. 6. 2SvUppslB (1953; om saltsten).
(1, 3) -SLÄTT, r. l. m. i sht geogr. slätt vars mark(yta) är starkt salthaltig; särsk. till 1. Ålund Livingstone Res. 1: 90 (1859). Moberg Nybygg. 247 (1956). —
-SMAKANDE, p. adj. [delvis att hänföra till salt, adj.] som smakar salt. LB 3: 465 (1905). TurÅ 1949, s. 318. —
-SOLA, r. l. f. [jfr t. salzsole] (†) starkt salthaltigt vatten (särsk. om sådant vatten som är tillräckligt mättat för att salt skall börja kristallisera). VetAH 1769, s. 66. Saltsola .. kallas vid koksalts tilverkningar af salta vatten den fullkokade saltlaken, eller luten, som är färdig at fälla sitt salt. Rinman (1789). Dalin (1854; om vatten från saltkälla). SvTyHlex. (1872). —
(1, 3) -SOND. bergv. till apparat för elektrisk malmletning, som mäter potentialskillnaden mellan i berget l. marken nedstuckna elektroder: elektrod bestående av poröst lerkrus innehållande en saltlösning som ger kontakt med berget l. marken. GbgP 1958, nr 174, s. 9. —
-SPADE. (liten) spade (hörande till saltkar) använd till att ta salt med; jfr -sked. BoupptVäxjö 1805. —
-SPETS. (i vissa trakter av Norrl., tillf.) om salt använt ss. krydda i kaffe. Kaffe med saltspets. TurÅ 1905, s. 93. —
-SPIRITUS. [jfr ä. t. salzspiritus; efter nylat. spiritus salis] (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) saltsyra (förr äv. i uttr. sur saltspiritus); förr äv. [jfr ä. t. versüsster salzspiritus] i uttr. försötad saltspiritus, av saltsyra o. vinsprit bestående blandning som destillerats l. fått stå o. draga en tid. ApotT 1698, s. 81 (: Försötad). Därs. 1739, s. 77 (: Suur). Gentz Lindgren 42 (1928). —
(3) -SPRIDARE, r. l. m. (mera tillf.) gödselspridare avsedd för gödselsalt. SDS 1928, nr 51, s. 1. —
-SPRÄNGA. [jfr d. saltsprænge, nor. saltsprenge] (numera bl. tillf.)
1) lätt salta (ngt), rimsalta. (En viss fisk) är .. så fet, at man ej gärna gitter äta honom färsk, men om man salt-spränger honom, blir han en läckerhet. VetAH 1772, s. 164.
2) [jfr motsv. anv. av nor. saltsprengt] i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: överdragen med salt l. genomträngd av salt. (Vardö) möter vid första steg på dess gator med en genomgående tranlukt och husen äro alla saltsprängda av gufsen (dvs. blåsten) från havet. Molin FrÅdal 241 (c. 1895). —
(1, 3) -SPRÄNGNING. [jfr t. salzsprengung] i sht geol. sprängning av sten, förorsakad av volymökning på grund av kristallisation ur saltlösningar i sprickor o. d. 2SvUppslB 11: 121 (1949). —
-STAD. [fsv. saltstadher] (numera bl. tillf.) stad som är belägen i saltområde l. vid vilken salt utvinnes. Lundkvist Spegel 34 (1953). särsk. (†) i sg. best., om stad i Judeen, sannol. identisk med nuvarande Chirbet el-Milch. J öknenne woro, Beth-Araba, Middin, Sechacha, Nibsan, och then salt stadhen, och Engeddj, thet äro sex städher och theras byiar. Jos. 15: 62 (Bib. 1541; Luther: die Saltzstad, Vulg.: civitas salis). —
-STEN. [fsv. saltsten (i bet. 2)]
2) till 1, 3: stycke l. klump bestående av mer l. mindre rent salt; äv. koll. l. ss. ämnesnamn; äv. om saltmineral; särsk. till 1: (stycke l. klump av) bergsalt. Forsius Min. 18 (c. 1613). Otvetydiga bevis för ökenklimat utgöra saltstenar, anhydrit, gips och stensalt. Ramsay GeolGr. 249 (1909). En väldig sal .., uthuggen i gnistrande saltsten. Bolinder FolkEur. 86 (1928). särsk.: (stycke av) mer l. mindre förorenat bergsalt använt ss. saltsleke. Rålamb 13: 35 (1690).
3) [jfr t. salzstein] (numera bl. tillf.) till 1, 3: avlagring (bestående av bl. a. olika salter) som vid kokning av saltvatten avsätter sig i pannan. Möller 2: 749 (1785). Keyser Kemien 2: 144 (1871).
(1, 3) -STOCK. [jfr t. salzstock] i sht geol. lager l. fyndighet i jorden, bestående av salt o. med störst utbredning i vertikalled; särsk. till 1. Rinman 1: 152 (1788). —
-STOD. stod l. staty av salt; utom i a o. b numera nästan bl. i den bibliska berättelsen om Lots hustru (l. i anspelning därpå). SalWijsh. 10: 7 (öv. 1536). 1Mos. 19: 26 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). särsk. mer l. mindre bildl.
a) om person som är alldeles stel o. orörlig l. livlös. Lidman Blodsarv 147 (i handl. fr. 1819). Strindberg Dam. 50 (1898). Vi äro saltstoder, stela av häpnad. Krusenstjerna Fatt. 1: 11 (1935).
b) (tillf.) om saltstodsliknande formation bildad av vitt saltskum som stänker upp när havet bryter mot klippor o. d. Ekelöf Utflykt. 25 (1947).
-STRAND. strand vid hav l. sjö med saltvatten; särsk. om sådan strand med utfällningar l. skorpa av salt. Ambolt Kar. 159 (1935). särsk. bot. om strandområde som då o. då översköljes med saltvatten o. karakteriseras av en speciell flora o. fauna. NatLiv 1: 237 (1927).
Ssg (till -strand slutet): saltstrands-, äv. saltstrand-växt, r. l. m. bot. växt som förekommer på saltstrand. BotN 1919, s. 7. —
-STRUSS. (om ä. ryska förh.) struss (en sorts pråm l. skuta) använd till transport av salt. HH 24: 193 (1712). —
-STRÖARE, r. l. m. liten (vanl. hög o. smal) behållare (av glas, metall l. trä o. d.) för salt som genom små hål (i locket) kan strös på mat. SvD(A) 1918, nr 262, s. 7. —
-tina, r. l. f. (i sht förr) (mindre) laggkärl använt till förvaring av saltströmming. Sparre MorElg 151 (1918). —
-STYCKE.
1) (i fackspr.) till 1: intill saltrulle befintligt parti av ytterlår på nötkropp (avsett att saltas o. kokas). SkånD(B) 1958, nr 1, s. 3.
-STÄNKT, p. adj.
1) (numera bl. mera tillf.) till 1: bestänkt med salt. Saltstänkt mjöl. Adlerbeth Æn. 97 (1804; lat. orig.: mola).
2) till 1 h α: bestänkt med saltvatten (havsvatten). NordRevy 1895, s. 16. särsk. i utvidgad anv.: som har avseende på l. kännetecknar l. härrör från (liv på l. vid) hav. VFl. 1926, s. 19 (om sjömanshumor). —
-STÄPP. i sht geogr. stäpp vars mark(yta) är starkt salthaltig. Ofruktbara saltstepper. Palmblad LbGeogr. 51 (1835). —
-STÖD. [fsv. saltstudh] (†) = -stod. PJGothus Savonarola SyndSp. E 9 a (1593). Phrygius HimLif. 15 (1615). —
-SUR. [jfr t. salzsauer] i sht kem. som innehåller saltsyra; som har framställts med l. utgör en förening med saltsyra; som är ett salt av saltsyra; förr äv. i uttr. saltsur spiritus, om saltsyra. Esomoftast uplösas Kroppar bäst uti Flytande Menstruer, brännande eller och salt-sura Spiritus. Triewald Förel. 2: i 2 a (1736). Den saltaste (av alla insjöar) är Döda Hafvet, hvars vatten nära till hälften består af saltsura ämnen. Palmblad LbGeogr. 24 (1851). Den saltsura magsaften. 2NF 28: 482 (1918). (Kokainets) saltsura salt användes som lokalbedövningsmedel. Smith OrgKemi 272 (1938). särsk. (†) i uttr. saltsur ammoniak, salmiak; jfr ammoniak 2 a. Grafström Kond. 302 (1892). —
-SVETTIG. (tillf.) särsk. om mark o. d.: som utsöndrar salt. Saltsvettiga hedar. Siwertz Jord. 204 (1936). —
-SYRA, se d. o. —
-SYRLIG, adj.1 (adj.2 se sp. 372). (†) i uttr. syrsatt saltsyrlig, förenad med (l. utgörande salt av) underklorsyrlighet. Berzelius Kemi 1: 488 (1817). Därs. 610. —
-SYRLIGHET. (†) i uttr. syrsatt saltsyrlighet, om gulbrun gas utgörande en förening av klor o. syre (Cl2O), klormonoxid; äv. om syra svarande mot denna oxid (HClO), underklorsyrlighet. Vi kalla .. (”saltsyrans högsta syrsättningsgrader”) syrsatta syror, och skilja dem åt i benämningen, derigenom att den första får namn af syrsatt saltsyrlighet, den andra af syrsatt saltsyra, och den tredje af öfversyrsatt saltsyra. Berzelius Kemi 1: 485 (1817). Den syrsatta saltsyrligheten bildar för sig sjelf en vid luftens vanliga temperatur beständig gasart, af en mycket intensivare gul färg än superoxidens. Därs. 486.
Ssg (†): saltsyrlighets-gas. i uttr. syrsatt saltsyrlighetsgas, om klormonoxid. Berzelius Kemi 1: 487 (1817). —
(1 d) -SÅENDE, n. (numera bl. mera tillf.) sående av salt för att förhindra l. utrota växtlighet l. liv. NorrlS 1—6: 49 (c. 1770). —
(1, 3) -TILLFÖRSEL~020. tillförsel av salt; särsk. dels om tillförsel av salt till land o. d., dels (i fackspr.) om tillförsel av salt till organism; särsk. till 1. Huru stor den minsta, för människan oundgängligen nödvändiga salttillförseln med födan måste vara, känner man ej säkert. Hammarsten KoksaltBet. 22 (1896). När hanseaterna avspärrade salttillförseln till Norden .., träffade de .. nära nog den enda punkt där Sveriges näringsliv var sårbart. Heckscher SvEkonH 1: 40 (1935). —
(1 h β) -TINA, r. l. f. (förr) (mindre) laggkärl använt till saltning (o. förvaring) av matvaror. BoupptVäxjö 1793. Ofta fick köttet ligga åratals i salttinorna, innan det kom till användning. SvKulturb. 11—12: 132 (1932). —
-TJOCK. (†) om vatten: trögflytande på grund av hög salthalt. (Han) reste .. åth Siöen Ascanius hwilken swallar aff sigh sielff vthan Stormwäder, gör sitt Watn Salttiockt, och gifwer Naboskapet Salt til tarfwen. Sylvius Curtius 209 (1682). —
-TRÅG. (salt- 1727 osv. salte- 1739—1780) (i sht förr)
(1, 1 h β) -TRÄ, n. (salt- 1665—1680. salte- 1558) (†) träkärl för förvaring av salt l. för saltning (o. förvaring) av matvaror; jfr -tunna 1, 2. G1R 28: 203 (1558). Dalin Alm. 1665, s. 39. HovförtärSthm 1680 B, s. 321. —
-TRÄSK. i sht geogr. (avloppslös) sumpmark med stillastående salthaltigt vatten; jfr -sump. Palmblad LbGeogr. 194 (1851). —
-TULL. (salt- 1558 osv. salte- 1558) (om ä. l. utländska förh.) tull på salt; förr äv. om saltskatt. G1R 28: 31 (1558). (Filip VI) hafwer .. stifftat then vthi Franckrijke ganska förhaatelige SaltTullen, i thet man Solen och Siöwatnet så dyrt betala måste. Brask Pufendorf Hist. 195 (1680; t. orig.: Saltz-Zoll). —
-TUNNA, r. l. f. (salt- 1566 osv. salte- 1754) [fsv. salttunna]
1) till 1: tunna använd till förvaring av l. fylld med salt (om ä. förh. äv. ss. mått för salt). 2SthmTb. 3: 317 (1566). Salttunnan (om) 59 1/2 k(annor). Berzelius Själfbiogr. 129 (c. 1845).
2) (i sht förr) till 1 h β: tunna för saltning (o. förvaring) av matvaror. Serenius Zz 1 a (1734, 1757).
-TÅG, r. l. m. bot. växten Juncus Gerardi Lois., som förekommer vid havsstränder. Krok o. Almquist Fl. 1: 207 (1903). —
(1, 3) -UTFÄLLNING~020. (i fackspr.) om utfällande l. avskiljande av salt l. salter ur en vätska; äv. konkret, om det utfällda saltet l. de utfällda salterna. Kruhs Jordkl. 2: 91 (1882; konkret). Saltutfällningen (har) under olika geologiska skeden varit densamma som i nutiden. Frosterus Min. 147 (1917). —
(1, 3) -UTSLAG~02, äv. ~20. (i fackspr.) om utslag l. utfällning på mur l. tegelsten o. d., bestående av olika salter (t. ex. kalciumsalter). Östergren (cit. fr. 1932). —
(1, 3) -UTVINNING~020. abstr. o. konkret. SvUppslB 15: 283 (1933). Ön Læsö i norra delen av Kattegatt har under långa tider varit känd för saltutvinning ur havet. HallHist. 597 (1954). —
-VACKE l. -VACKA. [sv. dial. saltvacke, saltvacka] (i vissa trakter) = -skäppa. Ahrenberg Hem. 163 (1887). AB(L) 1895, nr 280, s. 2 (om saltkar). —
(1 h β) -VALV. (förr) (källar)valv använt till förvaring av saltade varor. (Fatburshustrun) hauer .. nyckeln .. till både kornboderne under store wisthuseth och till salthhualfueth. VgFmT I. 10: 94 (1586). —
-VARA, r. l. f. saltad (mat)-vara (särsk. kött, fläsk l. fisk); i sht i pl. Celsius HushAlm. 1740, s. 21. —
-VATTEN. [fsv. saltvatn]
1) till 1: vatten innehållande salt; särsk. om havsvatten (motsatt: insjövatten l. sötvatten). VinkällRSthm 1543. Fårekiött kokadt i Saltwatn. Valleria Hush. 24 (c. 1710). Man flyter bättre i salt- än i sötvatten. Östergren (1937). särsk.
a) (tillf.) bildl., i uttr. saltvatten i toppseglen, tårar (i ögonen), gråt. En gammal, förtorkad stubbe, som jag, — mumlade Jack med en ovanlig mjukhet uti den sträfva rösten, hvaraf en sjöman skulle ha tagit sig anledning att vädra saltvatten i toppseglen. Topelius Vint. II. 1: 329 (1856, 1881).
b) (numera bl. tillf.) om salt- hav. Den skandinaviska halföns långa utsträckning mellan två saltvatten gör hafsklimatet öfvervägande. Topelius 23: 232 (1876).
2) (†) till 3: glasgalla (uppkommen vid glassmältning med användande av glaubersalt); jfr -skum 2. 2UB 7: 230 (1903).
Ssgr (till -vatten 1): saltvatten- l. (numera vanl.) saltvattens-akvarium. akvarium innehållande saltvatten. FoFl. 1929, s. 91.
-brynt, p. adj. (tillf.) om kroppsdel: som blivit brun av (sol o.) saltvatten. Månsson Rättf. 1: 330 (1916).
-drift. bot. om frön, frukter o. d. som hamnat i havet o. föras vidare av vågor o. havsströmmar; jfr drift 3 e δ. Sernander SkandVeget. 54 (1901).
-fisk. [jfr fsv. saltavatns fisker, koll.: fisk som legat i saltlake] i sht zool. fisk som lever i saltvatten. Holmström Ström NatLb. 3: 96 (1852).
-fiskare. person som (yrkesmässigt) bedriver saltvattensfiske. Haneson o. Rencke Bohusfisk. 81 (1923).
-form; pl. -er. särsk. zool. o. bot. om form (se d. o. I 9 slutet) som förekommer i saltvatten. Uppl. 1: 43 (1901).
-formation. geol. formation (se d. o. 2 a α) som uppkommit i saltvatten (hav). ÅrsbVetA 1823, s. 486.
-gråsugga. zool. isopoden (likfotingen) Iaera albifrons Leach, som lever i saltvatten. FoFl. 1946, s. 268.
-kött. (saltvattens-) [fsv. saltvatns kiöt] (†) kött som legat i salt(spad), salt kött. Schück Wivallius 1: 30 (i handl. fr. 1620).
-sköldpadda. zool. sköldpaddan Malaclemys terrapen Schoepff, som lever vid saltvatten. (Stuxberg o.) Floderus 3: 307 (1904).
-vagn. (förr) (spår)-vagn utrustad med tank för saltvatten vilket användes för att motverka isbildning på spårvägsspår o. växlar. BerSthmNSpårvAB 1881, s. l. -växt, r. l. m. bot. i havet förekommande vattenväxt, marin halofyt. Selander LevLandsk. 133 (1955). —
-VATTNING. [jfr -vatten] (numera bl. tillf.) som innehåller saltvatten. Neusiedler-sjön, egentligen ett stort men grundt träsk .., sedan 1728 saltvattnig. (Stenhammar o.) Palmblad II. 2: 189 (1826). —
-VATTNING. [jfr -vatten] (†) begjutning med saltvatten. JournManuf. 1: 153 (1825; mot damm på vägar). —
-VEDEL. (†) växtsläktet Halimodendron Fisch.; jfr -buske. PrisförtAlnarpTrädg. 1892, s. 32. Därs. 1902, s. 46. —
(1, 3) -VERK. [jfr t. salzwerk] (i sht om ä. l. utländska förh.) anläggning för framställning av salt; särsk. till 1; oftast dels om saltgruva, vanl. i förening med anläggningar för rening, dels om anläggning i vilken saltvatten från källor l. hav indunstas gm uppvärmning i pannor, dels om anläggning bestående av dammar i vilka saltvatten indunstas så att salt utkristalliserar med hjälp av solvärmen; jfr salin, sbst. 1, 2. Forsius Phys. 190 (1611; i pl., om saltsjuderier i Tyskl.). Saltwärcket som war ärnat i Bohus Lähn at inrättas. Polhem Invent. 37 (1729; om saltsjuderi). Salt-Werken i Wielitschka. GT 1787, nr 138, s. 3. Snart fingo vi utsigt af Greifswald, med saltverk, der hafsvatten graderas och inkokas. Bergman VSmSkr. 87 (1825). Endast från saltverken i Stassfurt (erhållas) lösliga kalisalter i större skala. LAHT 1900, s. 236. Mörne Vinga 172 (1935; om anläggning bestående av saltdammar).
Ssg: saltverks-pump. (numera bl. tillf.) pump för uppfordring av vatten ur saltgruva. Dalin (1854). —
-VETE. bot. växten Elytrigia litorea Hyl., som är en hybrid mellan Elytrigia juncea Nevski o. Elytrigia repens Nevski o. förekommer vid havsstränder. Krok o. Almquist Fl. 1: 233 (1903). —
(1, 3) -VINNING. [jfr t. salzgewinnung] (numera mindre br.) saltutvinning. Torpson Eur. 2: 64 (1896). Eriksson HavLiv. 331 (1926).
(1, 3) -VITTRING. (numera bl. tillf.) = -utvittring; särsk. till 1. Gadd Landtsk. 1: 279 (1773). Saltbördig torfmylla skall finnas .. i Österbotten, och igenkännes af sin bittra smak samt hvita saltvittring. EconA 1808, juli s. 31. —
(1, 3) -VÅG, sbst.1; pl. -ar. [jfr t. salzwage] (numera knappast br.) areometer avsedd för mätning av salthalt i lösning; jfr -spindel, -vikt o. -mätare 2. Dalin FrSvLex. 2: 443 (1843). Cannelin 723 (1938). —
-VÅG, sbst.2; pl. -or. (i vitter stil, numera bl. tillf.) om våg av saltvatten, havsvåg. Ling As. 66 (1833). särsk. i utvidgad anv., om havsvatten. Alltså förgicks der Ajas, såsnart saltvågen han druckit. Johansson HomOd. 4: 511 (1844). —
-VÄG. (i sht om ä. l. utländska förh.) geogr. om väg använd för transport av salt; jfr -stråt. Sjöbeck Bohusl. 97 (1932). —
-VÄSEN(DE). [jfr t. salzwesen (i bet. 1)] (†)
1) till 1, sammanfattande, om allt som har med (organisation av) salttillverkning o. salthandel att göra. König LärdÖfn. 5: 127 (1747; om franska förh.).
(1, 3) -VÄTSKA, r. l. f. (numera föga br.) salthaltig vätska, saltlösning. Linc. (1640; under salsitudo). 2UB 5: 222 (1902). —
(1, 3) -VÄXT, sbst.1, r. l. m. bot. växt som förekommer på saltrika ståndorter, halofyt; särsk. till 1; jfr -planta. Wikström ÅrsbVetA 1830, s. 84. —
-VÄXT, sbst.2, r. l. f. (†) om kristallisation l. avsättning l. bildning av salt; äv. konkret, om den åstadkomna bildningen l. produkten. Näst Jordarter, föllia allahanda Saltwexter och Saltslag. Bromell Berg. 8 (1730). Salt-växtens påskyndande. EconA 1808, aug. s. 25. Alm(Sthm) 1812, s. 42. —
(1, 3) -ÅDER l. -ÅDRA, r. l. f. [fsv. saltadhra; jfr t. salzader] bergv. åder i jorden, som innehåller salt i fast form (bergsalt) l. löst i vatten; särsk. till 1. Stiernman Riksd. 18 (1523). I Örebroo finnes dee brunnar, i hvilke man kan see, när vatnet är uttöst, sjelffve saltådran. RP 6: 558 (1636). —
(1, 3) -ÄLSKANDE, p. adj. [jfr t. salzliebend] bot. om växt: som trivs på saltrik mark, halofil; särsk. till 1. Berndtson (1880). —
(3) -ÄMNE. (†) ämne varav salt alstras l. utvinnes; äv.: salt. Lutgörningen (vid salpetersjudning) skötes ock handteras: så at ej någon Lut, nytjas til siudning, förän hon några gångor blifvit omväxlad, på nya kar, deri saltämnet är inlagt. VetAH 1743, s. 252. Stevens Saltk. 16 (1834; om salt). —
-ÄNG. [jfr t. salzwiese] i sht geogr. o. bot. äng med salthaltig mark; särsk. om sank strandäng med speciell vegetation, vars mark är salthaltig på grund av att den (tidvis) översvämmas l. genomträngs av saltvatten (jfr marsk, sbst.2). Bortom den höga vall, som här begränsade hafsstranden .. sträckte sig stora saltängar. Andersson Verldsoms. 3: 16 (1854; i Australien). Längst ned växer en del arter .. som har nedre delen av stammen i vattnet. På litet högre nivå kommer så den verkliga saltängen uppbyggd av låga växter som salttåg och strandkrypa. BokNat. Liv. 131 (1951). jfr (övergående i anv. ss. ortnamn): I maj 1613 lät hertig Johan påbörja uppförandet av slottet Johannesborg ”oppå Saltängen uti Norrköping”. Danielson StNorrkHist. 113 (cit. fr. 1613); jfr Nordén KringNorrkOrtn. 8 (1944).
Ssgr (i sht geogr. o. bot.): saltängs-landskap. landskap (se d. o. 5) karakteriserat av saltängar. TurÅ 1953, s. 72.
-mark. (mera tillf.) mark bestående av saltäng(ar). De fuktiga gräsrika saltängsmarkerna vid vestra kusten (i Slesvig) kallas marskländer. Sörensson Palmblad LbGeogr. 102 (1866). —
-Ö, r. l. f. (numera bl. tillf.) om ö på vilken salt tillverkas. Någre Chronones skepp skulle employeras till att segla utt till salttöijerne i Västersjön att hempta dedan effter saltt. RP 6: 610 (1636). —
(1, 3) -ÖKEN. [jfr t. salzwüste] i sht geogr. öken vars mark(yta) är starkt salthaltig l. överdragen med en saltskorpa l. dyl.; särsk. till 1. Ödmann StrSaml. 6: 104 (1794). särsk. mer l. mindre bildl.: sterilt område. Det föreföll .. (Tor Andræ) ibland som om ”bibelns grönskande land hade förvandlats till den abstrakta dogmatikens saltöken”. 3SAH LVIII. 1: 29 (1947). —
(1, 3) -ÖRT. i sht bot. ört som växer på saltrika ståndorter; särsk. till 1; jfr -växt, sbst.1 Skottsberg Båtf. 253 (1909). Saltörter plocka de .. (i öknen) bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat. Job 30: 4 (Bib. 1917). särsk.
a) [jfr d. salturt] (†) om (växt av) släktet Kochia Roth; äv. i uttr. luden saltört, om den tidigare till detta släkte hänförda växten Bassia hirsuta Asch., luddmolla. Fries BotUtfl. 3: 226 (1864; om släktet Kochia Roth). Luden Saltört. Krok o. Almquist Fl. 1: 131 (1901).
b) växten Suæda maritima (Lin.) Dum. (förr äv. kallad glatt saltört); förr äv. om släktet Suæda Forssk., saltörtssläktet; jfr -milla, -molla 3. Gosselman BlekFl. 48 (1865). Fries Ordb. 105 (c. 1870: Glatt). Neuman o. Ahlfvengren Fl. 565 (1901; om släktet).
α) (numera föga br.) växten Salicornia herbacea Lin., glasört (förr äv. kallad lilla knutiga saltört); äv. om släktet Salicornia Lin. Lilla knutuge Saltört. Bromelius Chl. 52 (1694). Brander NatH 67 (1785; om släktet). Hammar (1936).
Ssgr (bot.): saltörts-, äv. saltört-släkte(t). till -ört b: släktet Suæda Forssk. ArkBot. II. 1: 64 (1904).
(1, 3) -ÖVERDRAG~002, äv. ~200. (numera bl. mera tillf.) överdrag på sten o. d., bestående av salt. VetAH 1815, s. 224.
B (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat, i sådana ssgr som äv. kunna uppfattas ss. hörande till salta, v., t. ex. salte-balja o. salte-kar): SALTE-BALJA, -BLOMMA, -DAMM, -HO, -KAR, -KISTA, -KORN, se A. —
-LÅR, -SJÖ, -TRÅG, -TRÄ, -TULL, -TUNNA, se A.
C (†): SALTO-LÖSA, se A.
Avledn.: SALTA, v., se d. o. —
SALTAKTIG, adj. [delvis att hänföra till salt, adj.] till 1 o. 3: som liknar l. erinrar om salt l. innehåller (något litet) salt, saltliknande l. saltartad l. salt; särsk. till 1: som smakar likt koksalt, som smakar (något litet) salt (äv. om smak: som erinrar om smaken hos koksalt). Linc. (1640; under salsus). The magra Menniskior (skola) vndfly söt Spijs, och brwka then som någhot saltachtigh är. Palmchron SundhSp. 73 (1642). Saltaktige Bergarter äro 1 Gement Bergsalt .. 2 Saltpetter .. 3 Salmiak (osv.). Hiärne Berghl. 450 (1687). Råmjölken har .. en slemmig, saltaktig smak. Grotenfelt Mejerih. 29 (1881). Här smakade vattnet ännu saltaktigare. Östergren (1937). särsk.
a) (numera föga br.) om jord l. mark o. d.: som innehåller (något litet) salt, salthaltig; äv. om område o. d.: vars yta är salthaltig l. täckt av salt. Den saltachtiga öfwerdelen af jorden, på hwilken skyarnas saltpeter med regn och dagg nederstiger. Serenius EngÅkerm. 132 (1727). Broman Glys. 3: 26 (c. 1730; om svartmylla). Saltaktigt steppland. Roth 1Geogr. 135 (1884).
b) om vattendrag l. vattensamling o. d.: som innehåller (något litet) salt vatten. Rudbeck Atl. 3: 281 (1698). De saltaktiga småsjöarna på Barabasteppen. Quennerstedt C12 2: 197 (1916).
SALTIG, adj. [jfr t. salzig]
1) (†) till 1, om bergart: som liknar salt i fråga om konsistens, kornig o. lös. Saltigt berg kallas af arbetare vid Stora Kopparbergs grufva allehanda bergslag, i synnerhet kalkartade, som äro något lösa och grofgrynige samt mera bekanta under namn af Saltslag. Rinman (1789).
2) (utom i Finl. numera mindre br.) till 1: som innehåller l. är täckt av l. smakar salt, salthaltig, salt; äv. dels om smak: som erinrar om smaken hos koksalt, dels om hav o. d.: som innehåller salt vatten. AWollimhaus Vitt. 12 (1672; om hav). Watnet (är) på många orter orent och saltigt. Lenæus Hübner 139 (1738). (Extraktet) ägde .. någon syrlig och salltig smak. VetAH 1803, s. 133. I det saltiga gräset / på havets strand. Rundt FinLyr. 151 (1936). De saltigt blågröna bladen. Jönsson ÄnSjung. 17 (1947, 1954).
3) (†) till 1 o. 3: som består av l. utgör salt. Saltige och swafwelaktige partikler. Block MotalaStr. 53 (1708). Atterbom Siare 1: 71 (1841).
4) (†) till 1 o. 3, om sjukdom: som kännetecknas av hudutslag som avsöndra en saltaktig vätska; jfr salt-fluss, sbst.1 Aken Reseap. 213 (1746).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content