BIMJÄLTE bi3~mjäl2te, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[jfr d. bimilt samt t. nebenmilz; se BI-, prefix1 2]
anat. mindre mjälte som (till följd af bildningsfel) förekommer invid l. på den egentliga. Beskr. om benen o. inelfv. 67 (1813). (Ganska vanliga äro missbildningar, som bestå i) ett för stort antal af de inre organen, så att t. ex. flera mjeltar, s. k. bimjeltar, förekomma. C. Wallis i Ill. hels. 225 (1886).
