BIMOTIV bi3~mωti2v, n.; best. -et; pl. = l. -er.
1) medverkande bevekelsegrund (vid sidan af den egentliga). För Brunkes handlingssätt har Beskow (i sorgespelet Birger och hans ätt) funnit ett mer sympatiskt bimotiv genom att låta honom delvis påverkas af begäret att hämnas sin arma dotter. Wirsén i 3 SAH 11: 202 (1896).
2) motiv i en dikt vid sidan af hufvudmotivet, motiv till en bihandling. Söderhjelm Runeberg 2: 170 (1906). Själfva kärnan (i de kyrkliga skådespelen under medeltiden) .. blef i dramatiskt hänseende (aldrig) nog kraftigt utvecklad, utan splittrades af en mängd olikartade sidohandlingar och bimotiv. PT 1908, nr 263 A, s. 3. Flere bimotiv i handlingen göra akterna väl utdragna. Därs. 1909, nr 274 A, s. 3.
