BIORDNA bi3~å2rdna, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[jfr t. beiordnen; se BI-, prefix1 1]
a) [se BI-, prefix1 1 a o. d] (†) ställa (ngn) vid (ngns) sida, förordna (ngn) till hjälp åt (ngn), adjungera. E. K. May:t skolen honom (dvs. öfversten) väll derhän kunna förmå, att jempte een annan, hvilcken E. K. May:tt techtes honom bijordna, denne reesan åter opå sigh toge. Oxenst. brefv. 8: 385 (1642).
b) [jfr BI-, prefix1 1 b] (numera föga br.) i sht log. sidoordna, samordna, koordinera; i sht i p. pf., p. pr. o. ss. vbalsbst. Biordnade eller koordinerade äro de begrepp, hvilka jemte hvarandra utgöra det tredje begreppets antingen innehåll (t. ex. menniska: förnuftig sinlig varelse), eller omfång (t. ex. menniska: man qvinna). Lindblom Log. 48 (1836). Från den (dvs. den särskilda synpunkten) bedömmes det hela, oaktadt den blott är underordnad eller på sin höjd biordnad. H. Reuterdahl i SKN 1843, s. 202. Koordinerande (biordnande) Begrepp. Afzelius Log. 14 (1847, 1864). Koordination eller biordning mellan Begreppen. Därs. (1864). Läran om begreppens förhållande till hvarandra, deras innehåll och omfång och deraf beroende öfver-, under- och bi-ordning. Claëson 1: 308 (1859). Man skulle kunna beteckna en förvandtskap, som den här i fråga varande, mellan element af olika grupper, inom samma hufvudklass såsom biordnad slägtskap. C. W. Blomstrand i UVTF 14: 52 (1875). En biordnad ställning till konsistorium i Åbo erhöll .. Barthold Vhaël. Schybergson Finl. hist. 1: 620 (1889, 1903).
