BIORDNING, sbst.1, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[af BI-, prefix1 2 (a), o. ORDNING i bet. förordning; jfr eng. bylaw]
(†) förordning afsedd att gälla vid sidan af l. jämte allmän lag; tilläggslag; särskild förordning; olaglig förordning. RARP V. 1: 80 (1652). Afskaffandes sålunda the bijordningar, som uthan Ständernes veetskap må vara pålagdt. Därs. 9: 370 (1664).
