BITRYCK bi3~tryk2, n.; best. -et; pl. =.
språkv. exspiratorisk accent af relativt mindre styrka på stafvelse i två- l. flerstafvigt ord där annan stafvelse har hufvudaccenten, biaccent, biton (se d. o. 4). Lyttkens o. Wulff Aks. 9 (1885). Om för-stavelserna äller äfter-stavelserna äro flera, så få de vanligen ett rytmiskt bitryck. Wulff Värsbildn. 40 (1896). Starkt bitryck, semifortis förekommer i främsta rummet på sammansatta ords senare led. Beckman Sv. spr. 4 (1904). Semilenis (svagt bitryck, annars ofta ”svag biton”). Noreen Vårt spr. 2: 192 (1908). Det för den grava taktformen .. särskildt karakteristiska bitrycket. Därs. 248 (1910).
