[substantivering af BITTER, adj.; eg. elliptiskt för bitter akvavit o. d.; jfr d., holl. o. t. bitter]
1) brännvin med tillsats af bittra ämnen; jfr BITTER-LIKÖR;vanl. ss. senare ssgsled. Engelsk bitter beredes som essencebränviner. Leufvenmark Vin. o. spir. 1: 147(1869). — jfr ANGOSTURA-, TAFFEL-BITTER m. fl.
2) sup som består af brännvin med tillsats af bittra ämnen, besk. Då han (dvs. drinkaren) om morgonen drog upp sitt utgångna verk med en bitter. Strindberg Hafsb. 153(1890). Ge mej en ”bitter” ..! Brokiga blad 1910, nr 38, s. 7.
