SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1912  
BJÖRKE bjœr3ke2, n.; best. -et.
Ordformer
(birke I. Erici)
Etymologi
[jfr nor. byrke, birkje, isl. birki; med afs. på bildningssättet jfr BÖKE, EKE m. fl. Formen birke är ljudlagsenlig, björke beror på anslutning till BJÖRK]
(nästan bl. i Götal. o. på Gottl.)
1) björk (se BJÖRK, sbst.1 2), björkträ, björkvirke. Hugg Ankoster .. vthi Kråkonedanet som fölier näst effter Maye Ny, ty thet birket blifwer mycket segt. I. Erici Colerus 1: 135 (c. 1645). Alt vercke, vare sig biörke eller annat. Broocman Hush. 1: 96 (1736). Dybeck Runa 1847, s. 26. — jfr SLÖJD-BJÖRKE.
2) björkskog; björkhage, björkdunge. Å sidorne (om Tomsk) var mäst högt landh, medh biörke, ceder, tall och annor småskogh. A. Pihlström (1714) i Hist. handl. XVIII. 4: 78. Stigen går .. nere i björket vid fjällets fot. A. Hassler i Sv. turistfören. årsskr. 1911, s. 242.
Ssgr se anm. före ssgrna under BJÖRK, sbst.1
Spoiler title
Spoiler content