SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1920  
EKE e3ke2, sbst.1, n.; best. -et.
Etymologi
[fsv. eke, avl. av EK; jfr ALE, ALME, ASKE, ASPE, BJÖRKE, BOKE, BÖKE m. fl.]
(nästan bl. i södra o. mellersta Götal.; jfr Götlind Västsv. ordbildn. 74 f.)
1) ek (se EK, sbst.1 3), ekträ, ekvirke. Sex miölkbunkar af Eke. Bouppteckn. fr. Växiö 1778. Längs bortersta väggen / löpte, timrad vid muren fast, en list utaf eke. Klinckowström Örnsjötj. 13 (1906).
2) ekskog, ekdunge; ekträd (koll.). Oss tyckis, ath Ekett är ther (vid Lödöse) nog forlammadt och förödt. G. I:s reg. 13: 89 (1540). Tiuf-Öön, medh Biörcke och Eeke uppå. L. Opman (c. 1700) i Landsm. XI. 7: 5.
Ssgr, se anm. före ssgrna under EK, sbst.1
Spoiler title
Spoiler content