BLIDA bli3da2, sbst.1, r. l. f.; best. -an.
Etymologi
[fsv. (o)blidha, motsv. sv. dial. blida, ä. d. blide, nor. blida, isl. blíða; afl. af BLID]
1) [jfr motsv. anv. i fsv., sv. dial., ä. d., nor. o. isl.] (†) motsv. BLID 1: blidhet, vänlighet. (Konungarna) skilias åth med blijda och kärlek. Verelius Götr. 83 (1664; isl. blydu).
2) [jfr motsv. anv. i sv. dial. (Norrb., Västerb., Medelp., Finl.) samt ä. d. blide, vackert väder] (numera bl. i nordl. Norrl. o. i Finl.) töväder, tö. Murenius Acta visit. 49 (1640). Första Blijda effter Trettonde Dagh, / Tretton Wekor effter är Sädeslagh (dvs. såningstid). I. Erici Colerus 1: 11 (c. 1645). Om skarp köld följer på en långvarig blida. J. Leche i VetAH 1763, s. 266. Den fuktiga vinden från östern / .. kom med blida i afse. Runeberg 1: 27 (1832). Blidan hade redan hunnit förtära större delen af snön. Topelius Vint. I. 2: 301 (1857, 1880). Vädret slår sig till blida. Hahnsson (1884). En och annan (hade) trots blidan bibehållit sin renskinnspesk. H. Samzelius i Ord o. bild 1892, s. 560. jfr DAG-, NÄS-, VINTER-, VÅR-BLIDA. — bildl. Ensam, glömd, vid sexti år, / Det är vinter utan blida. Topelius Dram. 273 (1861, 1881).
