BLIDA bli3da2 (bli`da Weste), sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -ar Spegel Guds verk 261(1685)).
Etymologi
[fsv. blidha, liksom d. blide af mnt. blide, motsv. isl. blíða, holl. blijde, mht. blîde, af mlat. blida, enl. Falk o. Torp af gr. (*βαλίς) *βαλίδα af βάλλειν, kasta; jfr BALLIST]
benämning på medeltida belägringsmaskiner (af olika konstruktioner) medelst hvilka stenar (o. järnstycken m. m.) slungades mot de belägrade. The satte wp blijdor, påå alla sijdor, / bådhe skerm och skragha. Visb. 1: 87(1541). Hwad the (dvs. romarna) stötte kull med Bokkar, Skott och Bljdar / Samt annat Storme-Tyg som bruktes forna Tjder; / Thet botade han (dvs. Arkimedes) strax. Spegel Guds verk 261(1685). Man brukade (vid belägringar under medeltiden) Stenkastare eller Blidor, hvarmed så väl Folket som Hvalf och Murar mycket skadades. Lagerbring 1 Hist. 2: 726(1773). Bruket af blidor .. synes hafva kommit till Norden i början af 1100-talet, samtidigt med den från utlandet lånade befästningskonsten. Hildebrand Medelt. 2: 830(1898).
Ssgr: A: BLID-ARM3~2. En stackars gumma, som af okunnighet satt sig at hvila på en sådan machine (dvs. en blida), lossade oförvarandes med sin käpp tåget, hvarmed Blid-armen var häftad, så at hon i en handvänning blef kastad i vädret in uti staden. J. Röding i 1 VittAH 1: 203(1755). —
-KAST~2. [fsv. blidho kast]. De forntida uppgifterna, att man med blidkast kunde ’bryta borg'. Hildebrand Medelt. 2: 834(1898). —
-MÄSTARE~200. (blido- Hildebrand Medelt. 2: 831 (1898; s. 833: blid-)) [fsv. blidhomästare] Den, som hade till yrke att bygga och sköta blidor, kallades blidomästare. Hildebrand Medelt. 2: 831(1898). Lundegård Dr. Marg. 2: 122(1906). —
