SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1916  
BLODLÖS blω3d~lø2s, starkt hvard. blω3~, m.; best. -en.
Etymologi
[sv. dial. blodlös(en) (Almqvist (1844), G. Ericsson i Bidr. t. Söderm. ä. kulturh. 2: 33 (1881), Rietz) o. blinne-blolös (Rietz)]
(i vissa delar af Sv., särsk. södra Sveal. o. norra Götal., föga br.) spöklikt väsen i folktron personifierande mot satsen till det lefvande lifvet; spöke, buse, skuggan på väggen hvarmed man skrämmer barn; en död människas vålnad, gast; döden; bl. i best. form -en o. ngn gg i förb. blinda blodlös; jfr BLODLÖS, adj. 1. För lefvande människor har jag aldrig varit rädd i min dar; men när sjelfva blodlösen låter höra af sig. Stridsberg Friman 49 (1798; yttradt af en gumma som hört sin man, hvilken hon tror vara död). ”Det är blodlösen,” svarade .. en piga .. på min fråga, hvad det var för en, som gick in (dvs. inne) i klockan. Törneros Bref 1: 89 (1825). Blodlösen — barn skräms dermed. Unge Dikt. 21 (1838). Att skrämma olydiga barn med Busen och Blinda blodlös. Afzelius Sagoh. 7: 27 (1853). Blodlösen ler åt att ni ha så brådt, / .. Se på hans mun, som grinar oförtäckt, / Men utan läppar, utan andedrägt! C. V. A. Strandberg 5: 88 (1862; eng. originalet: death).
Spoiler title
Spoiler content