BLODVITE blω3d~vi2te (blo`dvite Weste), sbst.1, n.; best. -et; pl. -en.
Etymologi
[fsv. bloþvite, motsv. fd. blothvite, ä. d. blodvide; antages vara sammansatt af bloþ, blod, o. *þvite, sår, att sammanställa med feng. þwītan, skära, skära af, rotbesläktadt med sv. dial. tveta, hugga af; jfr A. Kock i Landsm. X. 3: 1 (1889)]
i sht jur. lättare sår hvarur blod kommer l. kommit ut. Slagz måll, ther .. bloduithe vthi kommer. G. I:s reg. 8: 295 (1533). Nogott litet bloduite i halsen som det hade warit refuedt. Växiö rådstur. prot. 1639, s. 781. Giör (öfvermage) .. mindre åkomma, som är blånad, eller blodvite (böte hälften mot myndig). MB 37: 1 (Lag 1734). Ett af fylleri uppsväldt ansigte, vanstäldt af öppna eller med plåsterlappar öfverskylda blodviten. Rydberg Frib. 351 (1857, 1866).
