BLYGELIG, adj.; adv. -A, -EN.
Etymologi
[fsv. bliughliker, blyghliker, sedesam, som väcker blygsel, skamlig, bildadt till blyghias (se BLYGAS); jfr ä. d. bluelig, som man blyges för, skamlig, nor. dial. bljugleg, blyg, blygsam, mht. blûclich, bliuclich, blyg]
(†)
1) som måste blygas, höljd af skam; ss. adv.: med blygsel. (Du, Jerusalem,) wast nu vpwoxen, och stoor och degheligh worden, .. Men tu war än nu nakot och blygheligh. Hes. 16: 7 (Bib. 1541; Luther: beschamet, Vulg.: confusione plena). Iesu .. bligliga gaar iak tik saa näär. Tideb. ci (c. 1525). Phrygius Him. lif. 79 (1615).
2) som man blyges för, som väcker blygsel, skamlig, neslig, förnedrande, förödmjukande; jfr BLYGSAM 5. The .. haffue oss thet offuerdictedt och blygeligen offuerlugit. G. I:s reg. 11: 299 (1537). The (lemmar) wij hålle blygeligha wara. 1 Kor. 12: 23 (Bib. 1541). Thet är een ährlig Menniskia tungt och blygeligit, at lijta till een annan. Brahe Oec. 49 (1581). Then person, som hafwer warit .. beslaghen medh nogor ohöfligh stycker eller gärningar, så at han än nu ther af hafwer neeso och blyghelighit nampn. Rudbeckius Kyrkiost. 34 (c. 1635). Lind (1749; under schämlich).
