publicerad: 1916
Etymologi
[fsv. blywghsamber, motsv. ä. d. blusom, blysom, nor. dial. blygsam].
— jfr OBLYGSAM.
1) [jfr motsv. anv. i fsv. o. i nor. dial.] (†) blyg (se d. o. 1), som blyges; som vittnar om l. röjer osv. blyghet l. blygsel; jfr BLYGDSAM 1. Thet beswärar en blygsam .. at begära något. Lex. Linc. (1640; under gravis). Hon är så .. blygsam, at hon aldrig törs vara med någon främmande Karl allena i et rum. Dalin Arg. 1: 264 (1733, 1754). Jag (Venus) lär en blygsam älskare / Med Svadas röst om kärlek be. Stagnelius (SVS) 2: 97 (c. 1820). Tranér Anakr. 192 (1830, 1833).
2) [jfr motsv. anv. i fsv. o. ä. d.] (numera mindre br.) som iakttager det passande l. anständighetens fordringar, sedesam, höfvisk, ärbar, blyg (se d. o. 2); numera i sht om kvinna; om handling o. d. l. om sak: som vittnar om l. röjer l. är förenad med sedesamhet osv.; jfr BLYGDSAM 2. Är tijn dotter icke blyghsam, så halt henne hårdt. Syr. 26: 13 (Bib. 1541). Paulus (prisar) een Qwinnos blygsamme Kläder. Schroderus Albertinus 1: 81 (1638). Blygsam Qwinna är en dygdespegel. Grubb 51 (1665). (Våra hedniska förfäder) begingo denna Högtid (dvs. julen) .. med många glädje-teckn och mindre blygsamma lekar. Bælter Cerem. 231 (1760). Min flicka! var blygsam; men icke så blyg, / Som vore hvart öga dig vådligt! Wallin Vitt. 2: 88 (1808). Dalin (1850). — Anm. För dem som ännu använda ordet i denna bet. afser det hufvudsakl. den sedliga karaktären, medan BLYG 2 mera syftar på det yttre uppträdandet.
3) som icke tänker (för) högt om sig själf, anspråkslös, försynt, modest; om handling o. d. l. om sak: som vittnar om l. röjer l. är förenad med anspråkslöshet osv. Blygsamma anspråk. En blygsam begäran. Begynnelsen (af en heroisk dikt måste) wara bequämlig och blygsam. Arvidi 11 (1651). Mer än sin rätt, man den blygsamma ger, / Då man ser honom mindre begära. Franzén Skald. 2: 324 (1801, 1828). Vid (Kellgrens) .. sida framträdde en ny sångmö, af de blygsammaste anspråk. Leopold 5: 524 (1822; med syftning på fru Lenngren). Kommodus lät blygsamt gifva bilden (af solguden) sina egna .. anletsdrag. Rydberg Rom. d. 147 (1876, 1882; ironiskt). (En) debutbok, som utkom med det blygsammaste företal i världen. M. v. Friesen i VL 1906, nr 2946, s. 4.
4) [jfr motsv. anv. af d. beskeden, t. bescheiden, fr. modeste] anspråkslös, oansenlig, obetydlig, ringa; om sakligt sbst. Blygsamma inkomster. En blygsam ställning. Blygsamma villkor. En blygsam villa, ej af stoder prydd, / Ej skimrande af guld och slipad marmor. Stagnelius 1: 411 (c. 1821). Den blygsamma summan af 43,526 d(aler) s(ilfvermynt). Carlson Hist. 4: 218 (1875). Hon sjöng en liten blygsam sopran. Hedenstierna Fru W. 10 (1890). Ett blygsamt lönadt ämbete. Heidenstam Tankar o. teckn. 80 (1899). Man (hade) .. velat tilldela Sveriges blifvande järnvägar den mera blygsamma uppgiften att vara ett slags bihang till vattenvägarna. A. Rydfors i Läsn. f. sv. folket 1913, s. 254.
5) [jfr ä. d. det vaar blusomt i det gamle testamente, at vere wfructsommelig o. motsv. anv. i nor. dial.] (†) som väcker blygsel, som man blyges för; skamlig, neslig; jfr BLYGELIG 2. Theras blygsamma nakenheet. Bullernæsius Lögn. 137 (1619). Neesligit och blygsamt straf. O. Laurelius (1659) i KOF II. 1: 197. En blygsam fattigdom. Mörk Ad. 1: 386 (1743). Byxor, som .. hölgde den blygsamma delen på kroppen. SP 1786, nr 244, s. 1.
Spoiler title
Spoiler content