SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1917  
BLÅSANDE blå3sande2, p. adj.
Etymologi
[p. pr. till BLÅSA, v.2]
1) [jfr motsv. anv. i fsv. o. dan.] (†) till BLÅSA, v.2 1: blåsig. Linné Ungd. 2: 305 (1734). Hvar qvarn på detta flacka och blåsande landet förser .. inemot 300 menniskor med mjöl. Bladh (o. Hornstedt) Resa 15 (1799). LBÄ 44—50: 277 (1801).
2) (numera knappast br.) till BLÅSA, v.2 3: erinrande om vid blåsning uppkomna ljud. Moberg Gram. 91 (1815). (I ir ländska uttalet) låter .. (bokstafven r) ganska hårdt, skorrande och blåsande. Egnell Irving Columbus Språkl. 6 (1834). (Gudabilderna kunde) gifva blåsande ljud ifrån sig, till och med tala. Holmberg Nordb. 618 (1854).
Spoiler title
Spoiler content