BLÄCKARE, r. l. m.; pl. =.
Etymologi
[sannol. ellipt. för bläckad bankosedel; jfr språkprofvet från Cederborgh under BLÄCKA, v.1 1, samt MÅLARE i bet.: måladt kort]
(†) sannol. eg. om de af riksbanken ända till början af 1830-talet utfärdade transportsedlarna, hvilka för att gälla måste gm påskrift transporteras från öfverlämnaren till mottagaren, medan sedlar af lägre valör gällde utan dylik transport; senare om större banksedel i allm.; jfr (Hildebrand o.) Montelius Sedelsaml. i riksb. myntkab. 2: 79 (1915). En så kallad Bläckare eller större sedel. Stiernstolpe E. skr. 122 (c. 1820). Under det jag förlorade de få Riksdaler jag satte på mina kort, låg snart en hög af vikna ”bläckare” framför honom, utan att räkna de dukater, som magnetiskt drogo sig till honom. Kullberg Mem. 1: 124 (1835). ”.. om du framdeles skulle inhändiga flera sådana der bläckare”? .. (Den talande) ritade härvid i luften med fingern ziffrorna 50. ”Så står min kassa till din tjenst”. Crusenstolpe CJ 2: 238 (1845).
