BLÄDDRA bläd3ra2, v.3 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. bläddra om ormtungans rörelser (Östergötl.), fladdra, fläkta, vifta (Finl.), blädra om ormtungans rörelser (Hälsingl.); jfr sv. dial. bladder, fladdra (Värml.), nor. dial. bladra, röra tungan utan att få fram ord, lalla, bledra, nojsa, galnas, isl. blaðra, svänga fram o. tillbaka som ett blad för vinden, äfv. om ormtungans rörelser; möjl. höra hit äfv. BLADDRA, v.1, o. dess motsvarigheter i ä. d., d. dial., nor. dial. o. nyisl.; jfr Torp Etym. ordb. (1915; under bladra); jfr BLÄDDRIG, adj.3]
(i bygdemålsfärgadt spr. i vissa delar af Sv.) svänga (tungan) af o. an; om ormar. Ormen bläddrar med tungan. Will än ditt blädrand Gift mot Lifwetz Skilnad pruta? / Så tag åg dänna pijl ännu till öfwer flöd. I. A. Börk i Lejonkulans dramer 134 (1688; yttradt af Apollo till en drake, som han dödligt sårat med en pil).
