BLÄNKA bläŋ3ka2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
2) (numera föga br.) motsv. BLANK, adj. 3: klar(t) ställe l. fläck. Marken var bevuxen med täta ruggar av säv och bladvass. Klarvatten lyste deremellan i stora blänkor. Knöppel Barbarer 115 (1916). — särsk.: klart ställe på himlen under mulet väder; refva i molnen. När en .. Blänckia synes .. om Afftonen i Söder, och thet mörcknar Norr vth, thet betyder Blijdwäder. I. Erici Colerus 1: 9 (c. 1645). Holmberg (1795; under éclaircie). Dalin (1850).
3) [jfr sv. dial. blank, grumlig (Uppl.), blänka, vara grumlig (Ångermanl.), o. BLACK, adj. 2 a] (†) grummel. Kål-vassen Scirpus .. samlar .. grummel eller blänka, at tala på Upländska, på sin rot. Brauner Tankar om åker 89 (1752). Är sjön utan inlopp eller ström, at vatnet ej kan grumlas eller taga blänka. Dens. i VetAH 1753, s. 275.
4) [anv. trol. utvecklad ur 3; jfr sv. dial. strömmings-blänka (Ångermanl.), samt blänkja blandning af mjölk o. vatten (Finl.), nor. dial. blenk, mjölken närmast under grädden] (†) i uttr. göra blänka, om fisk, särsk. strömming: gm att utsläppa rom o. mjölke göra vattnet hvitaktigt o. grumligt. N. Gisler i VetAH 1748, s. 113. Möller (1790).
