publicerad: 1917
BLÖDIG blø3dig2, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(-ig(h) O. Petri 1 Post. 22 b (1528) osv. -ugh L. Petri 1 Post. S 7 a (1555), Wollimhaus Ind. (1652; under blödachtigt))
Etymologi
[fsv. blödhogher, afl. af blödher; jfr ä. d. blødig, mnl. blodich, t. blödig, äfvensom mnt. blodicheit, svaghet]
1) [jfr motsv. anv. i t.] (†) svag, bräcklig, klen, skral; om kroppsliga förhållanden; jfr BLÖD 1. Wij .. (varda) bekommandes öfuernaturligh .. och skarp syyn, hwilken icke bliffuer så blödigh oc swagh såsom när wij nu städzse åsee Solen. Phrygius Him. lif. 106 (1615). Een swagh och blödig Maga. Lindh Husapot. 127 (1675). — bildl. Hiertat är blödigt, och behöfwer ymnog styrckio. Swedberg Sabb.-ro 1: 868 (1689, 1710); jfr 2. Nero är .. et skarpt ris, hvarmed vår Gud sårar våra blödiga skuldror. Mörk Th. 1: 114 (1749).
2) [jfr motsv. anv. i t.] (†) svag, slapp, slö, trög; veklig, omanlig. Sedan .. (Boris Godunov) bleff .. (Fedor Ivanovitschs) swåger, satte han honom (effter han sielff en blödig herre war) till föreståndare öfwer heela landet. Gustaf II Adolf 129 (1616). Ytterst, warder Herren Gud ingalunda tillåtande, at tin tro alltid skal wara så blödig och swag. Handb. 1693, s. 155. Han är then .. blödigste .. uthi Stadhen. Språck- o. ordb. 209 (1703; fr. le plus paresseux).
3) (alltför) vek l. känslig, känslofull, känslosam, lättrörd, ömsint, öm, medlidsam, efterlåten, undfallande, klemig, släpphändt; numera bl. om person, själ, hjärta o. d. l. personlig verksamhet l. egenskap; jfr BLÖD 2. Them som haffua swagh och blödigh samwet. O. Petri 1 Post. 22 b (1528); jfr 4. (Mot ryssarna) Ääre wij .. altijd så blödige .., att wij altijd lathe them bruke .. the förrädere stycke the wele. G. I:s reg. 16: 453 (1544). (Predikanterna) skola .. icke .. wara förblödige til at straffa hwad straff är werdt. L. Petri Kyrkeord. 4 b (1571). Jag var en svag och blödig Flicka, som ei viste några bekantare Vapn til mitt försvar i denna nöden, än mina tårar allena. Mörk Ad. 2: 124 (1744). Den blödige föreställer sig egna och andras olyckor i den lifligaste tafla, och röres deraf ända till tårar. Lidbeck Anm. 310 (1798). Det mildaste, blödigaste hjerta bodde i sjelfva verket under den råa ytan. Geijer I. 2: 290 (1845). Blödiga och veka naturer skola (enl. Seneca) behandlas på ett helt annat sätt än trotsiga och hårda. J. E. Hylén i Ped. tidskr. 1899, s. 67. — särsk.
a) i ordspr. Blödigh tuchtan giör treeska Barn. Grubb 52 (1665). En blödigh Moor föder vpp en skorfwot Dotter. Dens. 190. Blödigt hjerta, stor smärta. Sv. ordspråksb. 7 (1865).
b) (numera knappast br.) närmande sig bet.: sorgsen, förkrossad. At tu alla bedröffuadha och blödhiga werdighas hielpa och trösta. Handb. 1541, s. G 2 b. Alles wåra och ständernes samptlige sargade och blödige hierta. RARP 2: 31 (1633; yttradt med anledning af G. II A:s död). Blödiga, betryckta hjerta! / Hoppas åter på din Gud. Wallin Vitt. 1: 67 (1821). — jfr SNAR-BLÖDIG.
4) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. d., mnl. o. t.] (†) försagd, klenmodig, ängslig, rädd, feg; jfr BLÖD 3. O. Petri 1 Post. 22 a (1528). Rehabeam war vng och aff blödhigt hierta, så at han icke warde sigh för honom. 2 Krön. 13: 7 (Bib. 1541). Torsten Hindrichszon .. (var) så blödig til sinnes, at han, utan alt nödtwång, upgaf huset (dvs. fästningen). Girs J. III 39 (1627). Tu! Som förr så modig war, och äst så blödig nu. Spegel Tilsl. par. 86 (1705). Om .. (Magnus Stenbock) under drabbningen såg någon se blödig ut, sade han: ”Se ond ut, min gosse, så springer Dansken för dig!” Afzelius Sagoh. XI. 2: 42 (1870). — i ordspr. Altförskarp tuchtan gör blödigt Barn. Grubb 10 (1665). Armod giör mannen blödigh. Dens. 33. Rusig modigh, nöchter blödig. Dens. 157. Sträng Fader giör blödigh Barn. Dens. 769. Tom pung giör blödiga hiertan. Hiärne 2 Hdskr. 195 (c. 1716).
Ssg: BLÖDIG-SINT. (†) = BLÖDIG 4. Mången fins, som för den kulne sällen (dvs. döden), / Har utan fog och skiäl, de blödigsinte skrämt. Brenner Dikt. 2: 67 (1720).
Spoiler title
Spoiler content