BOCK bok4, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
1) fel begånget af okunnighet l. dumhet; i sht om språkfel, särsk. i skriftligt skolarbete. Göra en bock. En Student kunde ej ursäktas för de bockar en Histor. Prof(esso)r .. (i den nämnda boken) begår! Porthan Bref t. Calonius 377 (1797). Gör du båck, så erkänn felet, / Men sök ej försvara det. Regl. f. kortsp. 2: 4 (1809). En .. grammatikalisk bock. Skogman Eug. 1: 47 (1854). Jag begick en juridisk bock. De Geer Minnen 1: 110 (1892). Alltför grofva bockar i den latinska stilen voro tillräckliga för att göra hela examen om intet. E. C. Tegnér i SDS 1897, nr 482, s. 1. (Det) hade .. varit en grof bock af mig att säga Hassan en artighet om hans hustru. Ramberg Bl. svarta 23 (1911). — jfr DUBBEL-, DUNDER-BOCK.
2) tecken, vanl. af en om lat. V påminnande form [af lat. vitium?], hvilket af lärare sättes i kanten i lärjunges skriftliga arbete för att antyda ett på motsvarande rad förekommande fel; äfv. allmännare, om dyl. tecken (i sht i marginal) för att påkalla uppmärksamhet i ett l. annat afs. Kindblad (1868). Lärjungens uppmärksamhet .. (riktas vid temagenomgång främst på) betyget och bockarnes antal. A. Sandström i Verdandi 1883, s. 71. Sätta bock i kanten. VL 1908, nr 169, s. 3. — jfr DUBBEL-BOCK.
SAOB
