publicerad: 1918
BOFÄLLIG bω3~fäl2ig, adj. -are.
Ordformer
(bo(o)fällig J. Skytte (1622) hos Annerstedt UUHist. Bih. 1: 199, osv. baufällig G. Taubenfelt (1658) i Hist. tidskr. f. Skån. 1: 194, Flodmark Bollhusen 32 (cit. fr. 1699); boufällig Rosenfeldt Tourville 118 (1698). bo(u)gfällig Växiö domk. akt. 1686, s. 183 (om byggnad), Rålamb 13: 84 (1690; om djur))
Etymologi
[efter t. baufällig l. mnt. buuelich, af bau, resp. buw(e) (se BO, sbst.1), o. fällig, resp. vellich, fallande, fallen, fallfärdig; jfr holl. bouwvallig. Formen baufällig beror på inflytande från t. Formen bo(u)gfällig kan möjl. hafva uppkommit i anv. om djur (se språkprofvet från Rålamb under 2) under påverkan af till bet. närstående ssgr med BOG, t. ex. BOG-BRUTEN, BOG-LAM, BOG-SKRIDEN]
(i sht i skriftspr.) jfr BOFALLEN.
1) [jfr motsv. anv. i mnt., holl. o. t.] som är i bristfälligt skick på grund af ålder l. bristande underhåll; förfallen, illa medfaren; i sht om byggnader o. d. Att sielfwe huuset ickie måå .. boofälligt bliffwa, eller och alldeles förfallna. J. Skytte (1622) hos Annerstedt UUHist. Bih. 1: 199. Skepp som (äro) boufällig aff ålder. Rosenfeldt Tourville 118 (1698). Jag förefann en mängd usla och bofälliga brädskjul, som kallades för kyrkor. Tegnér 6: 226 (1833). Louvern befann sig .. i ett ytterst bofälligt skick. Estlander Konst. hist. 88 (1867). De gamla .. möblerna .. få i Mars-solens starkare belysning ett åldrigt, bofälligt utseende. F. H. Bergström i Fr. skogar 197 (1892). — (†) En gammal och bofällig humlegård. Serenius Eng. åkerm. 238 (1727).
2) [jfr motsv. anv. i holl. o. t.] (numera föga br.) i bildl. l. öfverförd anv.: (gammal o.) skröplig; bräcklig; bristfällig. (Om fåren) mycket twingas att idisla, giöra de det så starckt, att de idisla Must och Krafft af sigh, och blifwa så mycket bogfälligare och mehra resna (dvs. så utmärglade att de icke kunna resa sig utan hjälp) om Wåren. Rålamb 13: 84 (1690). En bofällig ålder. Lind (1749; under baufällig). Det bofälliga (i regeringsformen) är lappadt med en och annan ny idé. Askelöf Ett o. annat 123 (1834). En bräcklig, knarrig, bofällig gumma. Runeberg E. skr. 2: 12 (c. 1845). Svenskarne .. kunde icke förstå huru en jättesjäl kunde få rum i en så liten, bofällig kroppshydda (som Cartesius'). Topelius Planet. 3: 124 (1889).
Spoiler title
Spoiler content