SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1918  
BOFÄLLIGHET 3fälig~he2t, äfv. 3~ fäl2ighet, r. l. f.; best. -en; pl. (i bet. 1 slutet, numera mindre br.) -er (Växiö domk. akt. 1722, nr 19, Därs. 1789, nr 478).
egenskap(en) l. förhållande(t) att vara bofällig.
1) till BOFÄLLIG 1. Stadg. ang. landtmil. 2: 551 (1691). Kyrkans förmögenhet har tilltagit i samma mån som dess bofällighet. Tegnér 4: 111 (1830; yttradt om en församlings kyrka). — (numera mindre br.) konkretare, om bristfällighet l. skavank (på byggnad o. d.) som uppkommit på grund af ålder l. bristande underhåll. Växiö domk. akt. 1722, nr 19. (Det bör) noga efterses .., om vid ett prestebord i man- eller ladugård sådana bofälligheter äro, som eldsfara med sig föra. Sv. synodalakter 1: 486 (1771). Växiö domk. akt. 1789, nr 478.
2) (numera föga br.) till BOFÄLLIG 2. Dätta livets bofällighet. Schultze Ordb. 992 (c. 1755). Så länge under all församlingens bofällighet och förderf dock ännu så många i hjertats enfald bekänna Jesu namn. Thomander 1: 527 (1859).
Spoiler title
Spoiler content