SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1918  
BOMMA bωm3a2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE; -ARE.
Etymologi
[afl. af BOM, sbst.2]
skjuta (slå m. m.) miste, förfela målet, icke träffa. Skjuta på håll och bomma. Runeberg 1: 29 (1832). Jag .. (har) bommat på en flodhäst. E. Gleerup i Kongo 2: 413 (1888). — särsk.
a) med subj. som betecknar den projektil m. m. som förfelar målet. En ung man .. kastade tre ruttna ägg mot talaren; två bommade men det tredje träffade honom midt på bröstet. SD(L) 1896, nr 1, s. 5.
b) opers. Det bommade för honom. Meurman (1846). Dalin (1850).
c) (numera föga br.) bildl.: begå l. göra fel, misstaga sig, dumma sig. Du brukade i dina latinska fraser bomma emot all grammatik. C. Stenhammar (1807) hos Hjärne Dag. f. drabbn. 266. En tentand, som bommade alldeles skamlöst illa. Laurén Minnen 38 (1877).
Spoiler title
Spoiler content