BORDA bω3rda2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[jfr t. borden, eng. board (with), fr. aborder; afl. af BORD 4]
1) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] sjöt. (söka) komma tätt inpå (ett annat fartyg), i sht förr i afsikt att äntra, lägga ombord med (ngn); numera vanl. i allmännare anv.: lägga till vid (ett annat fartyg) för att (låta ngn) gå ombord; äfv.: af våda sammanstöta med (ett annat fartyg), segla på; förr intr. med prep. med. Borde med Fienderne. G. I:s reg. 10: 147 (1535). Hufvudsaken af en siö-drabbning ankom länge på at borda med fienden. J. Tengström i 1 VittAH 4: 256 (1781, 1783). Tre mästerlotsar .. lyckades .. med stor svårighet borda och sedermera i hamn berga det nödstälda fartyget. VL 1894, nr 284, s. 2. De båda fartygen nästan stryka efter hvarandras sidor .. En minut till och vi hade blifvit bordade af honom. E. A. Smith i Tidn. f. idr. 1897, julnr s. 32. Ekelöf Naut. ordl. (1898; under bord).
2) (knappast br.) sätta (ngn) ombord på ett fartyg i öppen sjö. Om .. (lotsarna) vid ”Burs” ankomst legat ute till sjös, hade någon lots lika litet som nu kunnat bordas. SD(L) 1904, nr 325, s. 5.
