SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1920  
BORGERSMAN bor3jers~man2, m.; best. -mannen; pl. -män, äfv. -männer.
Ordformer
(borgesman Jolin Bröstkaram. 36 (1849))
Etymologi
[efter t. bürgersmann, sannol. under påverkan af RIDDERSMAN; jfr d. borgermand, holl. burgerman]
(numera bl. i högtidl., ålderdoml. spr.) borgare (se BORGARE, sbst.1 2). Ingen Bårgersman bör blifva Fulmäcktig vid någon Riksdag, som ey .. varit 6 åhr Bårgare. 2 RARP 4: 91 (1726). 2:ne kunnige och ansedde Borgersmän samt 2:ne Handtverks mästare. Leinberg Skolv. 2: 516 (1805). Hans bokbindare, en ansedd borgersman i staden. Fryxell Ber. 2: 236 (1826). Upp, borgersmän, upp att er stad försvara! Kullberg Tasso 1: 55 (1860). Adel, prest och borgersman. Sehlstedt 1: 107 (1860, 1861).
Spoiler title
Spoiler content