BORTBLÅSA bor3t~blå2sa, v. -er, -te, -t, -t; se för öfr. BLÅSA, v.2 vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[fsv. bort blasa; till BORT 1]
blåsa bort.
1) motsv. BLÅSA, v.2 1, tr., om vinden: (gm blåsande) föra med sig (ngt) bort från den plats där (det) förut varit. En röök aff wädhret bortbläst. Vish. 5: 15 (Bib. 1541). Det tunna jordlagret .. bortblåses af stormen, och berget är kalt. Topelius i Finland 59 (1893).
2) motsv. BLÅSA, v.2 2, intr.: följa med vinden, föras bort af vinden. Agnar the vthaff loghanom bortt bläsa. Hos. 13: 3 (Bib. 1541; möjl. två ord). Det bortblåsande åskmolnets blygråa massor. Steffen Britt. ströft. 255 (1895). — mer l. mindre bildl. Jag tackar den Store Guden, som bevarat detta sandkorn (dvs. Argus), at det ej bortblåsit i hafvet. Dalin Arg. 2: 447 (1734, 1754). Får han inte se henne under .. lång tid, så bortblåser hans kärleksfnurr helt säkert. Zedritz 3: 143 (c. 1855). — särsk. i uttr. vara bortblåst l. vara (lik)som bortblåst, vara (plötsligt o. fullständigt) försvunnen. Den fiendtliga hären var .. liksom bortblåst från jorden. Tegnér 4: 6 (1832). Alla hans kunskaper voro som bortblåsta. Lagerlöf Holg. 2: 190 (1907).
3) motsv. BLÅSA, v.2 3 o. 13, tr.: med en ur lungorna l. ur bälg o. d. frambragt luftström föra l. drifva (ngt) från det ställe där (det) befinner sig. Under det han litet emellanåt bortblåser fallaskan, som sätter sig kring det glödande kolet. Berzelius Kemi 3: 246 (1818). En maskin för agnarnas bortblåsning (från tröskad säd). TT 1874, s. 75.
