BORTFÖRA bor3t~fö2ra l. ~fœ2ra, v. -för, -förde, -fört, -förd; se för öfr. FÖRA. vbalsbst. -AN (†, VDAkt 1790, nr 524), -ANDE, -ELSE (†, Fernander Theatr. 318 (1695), Thorild 2: 47 (1784)), -ING, -NING (föga br., GR 18: 254 (1547), Möller (1807)), -SEL (mindre br., VDAkt 1678, nr 350, Arrhenius Värld. utv. 88 (1906)).
1) i eg. bem.: föra bort.
a) med obj. som betecknar människor l. djur: leda bort. GR 1: 20 (1521). Sändes ett partie .. honom att fasttaga och alla hans booskap bortföhra. KKD 9: 150 (1705). (Israels stammar) underkufvades af Konungen i Assyrien, och bortfördes i fångenskap. Lindblom Cat. s. 3 (1811). Hon bortför honom skyndsamt, arm i arm, till det beskrifna stället. Atterbom LÖ 1: 245 (1824). — särsk. om hemligt bortförande af person, i sht kvinna: bortröfva; enlevera. Nu kan bonde .. dödh wara, och hustro moot wilie sin bortföres. Lagf. 138 (c. 1609). Bertrade, grefvens af Anjou bortförda gemål. NF 4: 1247 (1881). De bortfört vårt unga lifsherrskap, / Du hjelpt dem, din satanist! Snoilsky 4: 55 (1887; yttradt af hertig Karl till den page som haft vakten utanför Gustaf Adolfs sofrum).
2) (†) bildl.: rycka med (sig), hänrycka, hänföra. Hvad dina rousseauiska bortförelser hafva rört mig! Thorild Bref 62 (1781) [jfr motsv. anv. af fr. transports (pl.)]. Detta ögnablicket var honom så ljuft — så sorgligt — så bortförande skönt. Eurén Orth. 2: 129 (1794) [jfr d. henrivende].
