publicerad: 1921
BORTGÅ bor3t~gå2, v. -går, -gick, -gingo, -gått, -gången; se för öfr. GÅ. vbalsbst. -GÅENDE; jfr BORTGÅNG.
Etymologi
[fsv. bortganga, bortga]
1) till BORT 1: gående aflägsna sig, gå bort l. åstad, gå sin väg. Han såg efter de bortgående. Asteropherus 19 (1609). (Hustrun) darrar vid .. (mannens) annalkande fiät; men kan ändå ej glädias vid hans bortgående. Dalin Arg. 2: 367 (1734, 1754). Hon stod derpå upp .. och bortgick till de andra systrarne. C. F. Dahlgren 4: 314 (1831).
2) (numera bl. i högre stil) allmännare: aflägsna sig, begifva sig bort. Idher är nyttogt ath iach bortgåår, Utan iach gåår bort kommer icke hughsualaren til idher. Joh. 16: 7 (NT 1526); jfr a. Fienden hade .. fått kunskap, at Konungen var bortgången. Nordberg C. XII 1: 891 (1740). Dem, som (för att predika evangelium) bortgå till de ännu mörka och öde nejderna (dvs. hednaländerna). Flensburg Kyrkl. tal 196 (c. 1875). — särsk. i bildl. o. öfverförd anv.
a) aflida, dö; jfr HÄDANGÅ. Menniskian hon så hastigt bortgåår / Lijka såsom then blädhra på watnet ståår. P. P. Gothus Underv. T 5 b (1590). De store bortgångne. Tegnér (WB) 3: 194 (1819). Horns första maka bortgick med döden år 1703. Svedelius i SAH 54: 240 (1878).
b) (†) om post, bref o. d.: afgå. (Posten) som i dag bortgår. Ekeblad Bref 1: 281 (1653; jfrdt med orig.). Brefwet har icke kunnat bortgå förr än i dag. Linköpings stiftsbibl. Bref 8 dec. 1718.
c) om vätska, gas, ånga o. d.: afgå, gå bort. Då en ringa portion vatten tillsättes, så bortgår vattenhaltig saltsyra i gasform. Berzelius Kemi 1: 450 (1817). En .. cistern, hvarigenom de bortgående, flytande ämnena fingo passera. TTidn 1871, s. 131. Samtidigt bortgår den förskämda luften ur rummen genom till ventilationsskorstenen .. ledande öppningar. Därs. s. 133. — särsk. i fråga om afdunstning. Fortsättes upphettningen, tills allt vatten bortgått. NF 16: 61 (1891).
d) (mindre br.) i fråga om afföring: afgå. Diarrhæa .., hwar igenom then kokade Maten alldeles tunn bortgår. Lindh Huuszapot. 184 (1675). Då man genom bortgångne maskstycken är förvissad om binikemaskens närvaro. Hartman Husläk. 269 (1828).
3) (numera föga br.; jfr dock a) till BORT 2: försvinna; upphöra. Lust och glädhe skola the få, och werk och suckan moste borttgå. Jes. 35: 10 (Bib. 1541). (Konsonanten) r bortgår (vid passivbild. ningen) framför s. Schiller Sv. spr. 74 (1855). Den frihet, som allmogen åtnjutit från förbrukningsafgift för snus, bortgick. Malmström Hist. 4: 64 (1874). — särsk.
a) (fullt br.) om snö, is, dimma o. d.: försvinna, gå bort; smälta. O. Petri Kr. 184 (c. 1540). Til des dimman är bortgången. LMil 4: 1370 (1709). Då snöen bortgick. Lagerberg Dagb. 95 (1711). Förledet år bortgick ej isen för än den 27 el. 28 Maij. FoU 25: 114 (c. 1786).
b) (†) gå förlorad. Thet man haffuer medh swerd intaghit, låter man icke gerna medh dagtingan bortgåå. O. Petri Kr. 128 (c. 1540). Låt ej detta tilfälle bortgå; sent och kanske aldrig får j sådant igen. Chenon Heywood 3: 140 (1773). Konung Magnus lät Skåne och Halland bortgå. H. Hildebrand i SvH 2: 251 (1905).
c) (numera föga br.) om tid: förflyta, förgå, gå bort, åtgå; jfr BORT 2 b. Mine daghar äro bortgångne såsom en röök. Psalt. 102: 4 (Bib. 1541; Bib. 1917: hava försvunnit). En tämmelig tid bortgår, innan man skulle hinna med altsammans. LMil 3: 408 (1694). Wåhlin Bastholm 117 (1791).
Spoiler title
Spoiler content