— jfr TAPPA BORT samt anm. sp. 3992.
1) tr.: förlora, tappa bort; i sht med afs. på föremål. Om hon borttappar een vthaff (penningarna). Luk. 15: 8 (NT 1526). Tre af kapten W:s borttappade tjänare. Hedin Gm Asien 2: 455 (1898). — särsk. (numera bl. i religiöst spr.) med afs. på får som kommit bort från hjorden; äfv. bildl. Iagh haffuer funnet mitt fåår, som borttapat war. Luk. 15: 6 (Bib. 1541; NT 1526: bort tappat; Bib. 1917: förlorat). Wallin 2 Pred. 2: 4 (1826).
2) (numera med inskränktare anv. än i ä. tid) i bildl. anv.: förlora, mista, tappa bort. Huilkin som borttappar sitt lijff för mina skul, han skal finna thet. Mat. 10: 39 (NT 1526; Bib. 1917: mister). (Den obotfärdige) haffuer för Kötzens skul .. borttappat sina Siäl. P. J. Gothus Savonarola Synd. sp. I 3 b (1593). Hufvudtanken, hvilken .. genom en massa af i hvarandra ingående bestämningssatser ofta borttappas. Sylvander Sats. bildn. 129 (1856). Ett långvarigt begagnande, under hvilket (språk-)elementens ursprungliga betydelse borttappats. Claëson 2: 166 (c. 1858). — särsk.: förlora ur sikte. Vi bårttappade Månen, ifrån kl. 10.52 min. til kl. 11.32 min. VetAH 1762, s. 129.
3) refl.: förlora sig, tappa bort sig; i eg. o. öfverförd anv. Borttappa oss i .. (världens) förförelser eller .. omsorger. Wallin 2 Pred. 1: 173 (1821). (De) förlorade sig mellan albuskarna .., då jag borttappade mig i en granskog åt ett annat led. Törneros Bref 1: 178 (1826). — särsk. (mindre br.) i p. pf. närmande sig adjektivisk anv.: bortkommen, tafatt; äfv.: dum. (Han är) väl icke .. så borttapad, att han antoge (tillbudet). Scholander 3: 159 (1867). (Han) kände sig husvill och borttappad i det stora städningsstöket. Zilliacus Utvandrarehist. 21 (1892).
