BOSÄTTA bω3~sät2a, v. -er, -satte, -satt, -satt; se för öfr. SÄTTA samt BOSATT. vbalsbst. -ANDE, -NING (se d. o.).
Etymologi
[af BO, sbst.1, o. SÄTTA; jfr d. bosætte (sig), nor. dial. busetja (seg)]
I. (numera knappast br.) tr.: bereda (fast l. stadigvarande) bostad åt (ngn ngnstädes), göra (ngn) bofast (ngnstädes); äfv. mer l. mindre bildl. Husbönder, hvilke på sina ägor bosatte Inhyseshjon. AdP 1800, s. 287. Ett försök att bosätta de personer, som komma att afgå från korrektionsinrättningarne .. å särskildta nybyggen. Livijn 2: 203 (1844). Frenologien bosätter en hel mängd små människolika varelser i vår hjärna. Rydberg Filos. förel. 1: 93 (1876).
II. refl.
1) slå sig ned för att bo (ngnstädes), slå ned sina bopålar (ngnstädes); äfv. mer l. mindre bildl. Om .. (folk af främmande religion) sig här bosat hafva. RA 3: 102 (1593). I någon vänlig dal, der friden / emellan bergen bosatt sig. Tegnér 1: 169 (1822). (Fru Nordenflycht) flydde människorna och bosatte sig i en stuga på Lidingön. Levertin Sv. gestalt. 25 (1903). — i utvidgad o. öfverförd anv. om djur l. växt. Vargen .. följer .. (renarna) efter på öarna och bosätter sig sedan der. Palmblad Norige 126 (1846). (De lafvar som) kunna bosätta sig på kalkgrund. BotN 1849, s. 129.
2) (†) sätta (eget) bo. Möller (1790). Föräldrar lämna .. (sin ”yttre”) rätt (öfver barnen), då barnen med deras samtycke bosätta sig och sörja för sig sjelfva. Boëthius Nat. 105 (1799).
