[af t. botaniker resp. nylat. botanicus (se BOTANIK)]
person som studerar botanik; botanisk fackman; växtkännare; äfv.: person som är anställd vid en institution l. dyl. i egenskap af botaniker. Spegel 10(1712). Dr. Ippolito Ruiz (förste Botanicus vid expeditionen til Peru 1777—1789). A. G. Silfverstolpe i LittT 1795, s. 84.Ödman Vår- o. sommard. 1: 47(1884, 1887: botanikern). jfr: Botanisterna böra .. opponera sig mot den oseden .. att icke öfversätta (det tyska) ordet ”Botaniker” utan låta det slinka med, liksom vore det ett godt svenskt ord. O. Nordstedt i BotN 1894, s. 183.— jfr FORST-BOTANIKER.
